Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Något om Ådalens och dess bebyggares historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
villsamma skogen eller på de gungande myrarna. De,
som slogo sig ned i samma dal, om också på olika sidor
om älven, kunde därför anse varandra som grannar, och
detta gav en viss trygghet.
Ångermanälvens dal har länge varit bebyggd, redan
under den hedniska tiden. Det vet man därav, att man på
många ställen funnit både gravhögar, gamla vapen och
redskap i jorden. De första invånarna i Ångermanland
bodde vid kusten och älvens mynningsfjärd, och därav har
landskapet fått sitt namn, ty det gamla ordet »anger» betyder
»vik». Från viken flyttade några upp till den egentliga
älven och bosatte sig på strandterrasserna. Här funno de sig
väl. Lätt kunde de komma ned till älven, där det i gamla
tider ännu mer än nu vimlade av lax och sik, uppe på
terrassen hade de jämn mark, där stora hjordar kunde få plats
att beta, och ville de jaga, fanns det gott om villebråd i
skogen. I början hade de troligen inte något åkerbruk, men när
de kommit så långt, att de började bruka jorden, visade
det sig, att sandterrasserna voro lätta att odla och gåvo
goda skördar.
Allt som tiden gick, blevo människorna flera. För
att skaffa sig mer åkerjord fällde de skogen och
odlade landet allt högre upp emot bergen. Boskapen
tillväxte också, och snart räckte betet vid gårdarna
inte längre till. Då funno de på, att om somrarna
skicka sina kreatur på bete till de stora, obebodda
skogarna, som på båda sidor ramade in dalen. Härvid
drogo de oftast uppför någon av de mindre åar,
som falla ut i Ångermanälven. På något ställe där
det fanns gott om bete, byggdes hus åt boskapen,
och så uppkommo fäbodar. De lågo alltid nära vatten,
vid ån eller kanske någon sjö. Med tiden tyckte man
det var skada, att all gödsel vid fäboden skulle bli till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
