Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Vintern, dess mödor och nöjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvara livet och biter med sina väldiga tänder ilsket i
jägarens spjut. Men nu är hans sista stund kommen.
»Ligg där och grina, du best!» ropar lappen vilt, i det
han ger honom ett par kraftiga slag med skidstaven
över korsryggen och nosen, så att han förlamad sjunker
tillbaka. – »Där fick du för renstekarna!» – Staven viner
i luften tag på tag, och okvädinsorden hagla över vargen,
lappen riktigt utgjuter sitt hat över honom, räknar upp
alla de renar, som han rivit, och förbannar honom.
Där stå nu jägarna barhuvade och tunnklädda, hungriga
och halvdöda av trötthet. Glada bli de, när de
långsammare kamraterna äntligen komma efter med kläderna
och med matsäck och kaffepanna. När kaffet är drucket,
flås vargen, lappen, som dödat honom, slänger skinnet
på ryggen, och så börjar återfärden.
En lycklig »vargrännare» blir mycket aktad av alla
andra lappar. Men vargjakten är så ansträngande, att
en man måste vara särskilt härdad och övad för att
kunna stå ut med den.
Även järven är en mycket svår fiende för renen. Så
tung och klumpig som en järv ser ut, skulle man knappast
tro, att han kunde vara farlig för den snabbfotade
renen; men han är ytterst uthållig och listig, och när
snön är lös, kan han på sina breda fötter ta sig fram
nästan bättre än renarna. Järven dödar renen genom att
hoppa upp på hans rygg och hugga tänderna i hans
strupe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
