Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. En vinterfärd i övre Norrbotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tömmen om handen, förrän han sätter av med en
förfärlig fart. Pulkan kastas vanligen genast på sidan och
håller på att stjälpa, men då hjälper det att köra ned
handen i snön och hålla emot, så att den kommer
upprätt igen. Vart enda ögonblick får man vara påpasslig
att hålla balansen, eljest ligger man där i snön. Och
då blir det munterhet och skratt bland lapparna, som
stå och se på! Det är dock inte så farligt att stjälpa
med den låga pulkan. Släpper man bara inte taget i
tömmen utan håller hårt igen, så stannar renen vanligen
ganska snart, åtminstone så länge, att man kan tumla
i pulkan igen. Vi ha den turen att fara på tämligen jämn
mark och i djup snö den första biten, medan vi göra oss
litet hemmastadda i snöbåten. Det går framåt i susande
fart, så att snön yr som en rök kring pulkans stäv.
Snart komma vi in i en ganska bred dalgång med
höga fjällbranter på båda sidorna. Det är ett storslaget,
allvarligt landskap, och här är så högtidligt och
stilla. Den rena, ofläckade snön ger något oskuldsfullt
och skärt åt det eljest karga och öde landskapet, i denna
bländvita klädnad är det, som om vildmarken stod
brud. Vägen är märkvärdigt jämn utan drivor och
stenar - det är en frusen fjällsjö, vi åka över.
Man kan knappast tänka sig något behagligare än
att på detta sätt hastigt glida fram i den djupa snön
genom den tysta, vitskimrande vildnejden. Lappens ren
och pulka, som vi se framför oss, tyckas nästan flyga
fram, av lappen själv se vi inte stort mer än
toppmössan. Det är också ett nöje att betrakta den lätta,
smidiga renen, medan han springer. De tunga, greniga hornen
vaja av och an och teckna sig präktigt mot snötäcket och
den rimfrosthöljda skogen. Plötsligt rycka vi till av ett
väldigt dån, det låter som en dov, långsamt rullande åska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
