Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Skapelsehistorien enligt Linné, Cuvier och Agassiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLIG SKAPELSEHISTORIA 13
öfvernaturliga processer och under, ting, som den
moderna vetenskapen icke har plats för i sina teorier. I
motsats till den dualistiska åskådningen betraktar den
monistiska naturföremålens olika former såsom nödvändiga
processer af naturliga krafter. Där den teleologiska dualismen
i skapelseundren söker godtyckliga infall af en nyckfull
skapare, finner den kausala monismen i
utvecklingsprocesserna nödvändiga verkningar af eviga och oföränderliga
naturlagar. .
Vi vilja nu först kasta en blick på Moses
skapelsehistoria. Som bekant har den mosaiska skapelsehistorien,
sådan den bildar inledningen till Gamla Testamentet,
förblifvit allmänt gällande i hela den judiska och kristna
kulturvärlden ända till denna dag. Denna utomordentliga
framgång finner sin förklaring icke blott i hennes nära samband
med de judiska och kristna troslärorna, utan äfven i den
enkla tankegång, som genomgår henne. Först skapar Herren
Gud jorden, sedan skiljer han ljus och mörker, därefter
vatten och land. Nu först har jorden blifvit beboelig för
organismer; först skapas växterna och sedan djuren och
af de sistnämnda först vattnets och luftens och sedermera
fastlandets invånare. Sist skapar Gud slutligen människan
till sin egen afbild och till jordens behärskare. I Moses
skapelsehypotes möter oss sålunda tvenne stora och viktiga
grundtankar, nämligen differentieringens och den
fortskridande utvecklingens. Vi kunna just på
denna grund ägna den judiska lagstiftarens naturuppfattning
vår beundran, utan att däruti se en s. k. »gudomlig
uppenbarelse.» Att den icke kan vara detta, framgår redan däraf
att tvenne stora grundvillfarelser genomgår densamma,
nämligen den att jorden är världens fasta medelpunkt, och att
människan är skapelsens på förhand afsedda ändamål, för
hvars skull hela den öfriga naturen är till. Den förra
villfarelsen tillintetgjordes genom Copernici världssystem i
början af 16:e, den senare genom Lamarcks
härstamningslära i början af 19:e århundradet. Dylika villfarelser
i bibeln kan väl heller knappast förvåna, ty bibeln är intet
naturvetenskapligt arbete, utan en historisk, juridisk och
religiös urkund för det judiska folket, hvars höga kultur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
