Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Skapelsehistorien enligt Linné, Cuvier och Agassiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 ERNST HÆCKEl.
förekomma i de olika geologiska aflagringarna, alltid skilja
sig från de nu lefvande, ju mer, ju djupare de äro funna.
Sålunda äro de olika jordlagren försedda med olika
försteningar.
Så viktig denna iakttagelse å ena sidan var, så blef
hon för Cuvier källan till en svår villfarelse. Då han alltid
fann olika benrester i olika lager, trodde han oriktigt,
att aldrig en och samma djurart förekommer i två på
hvarandra följande grupper af jordlager. Sålunda kom han till
den åsikten, att flera skapelseperioder följt på hvarandra.
De under dessa skapelseperioder uppkomna djurarterna skulle
genom någon katastrof gå under, innan den nästa perioden
började. På så sätt kom i jordens utveckling att införas
ett antal kataklysmer eller katastrofer, hvilka tillintetgjorde
den då lefvande djur- och växtvärlden; och härefter
försiggick en ny skapelse af organismer.
Om dessa revolutioners väsende säger Cuvier intet
bestämdt annat än att de naturliga krafter som ständigt verka
ombildande på jordytan, nämligen regnet, det flytande vattnet,
hafvet eller vulkanerna, icke kunna vara tillräckliga att
förklara dessa katastrofer, utan måste andra oförklarliga krafter
tagas i anspråk för förklaringen häraf.
Dessa Cuviers åsikter blefvo en lång tid allmänt
erkända och utgjorde, stödda som de voro af Cuviers stora
auktoritet, ett stort hinder för utvecklingen af den naturliga
skapelsehistorien. Först genom Darwins uppträdande erhöll
Cuviers katastrofteori sin dödsstöt, ehuru redan förut
Lamarck och Lyell (1830) påvisat dess ohållbarhet.
Genom en sällsam tillfällighet inträffade det att ungefär
samtidigt med att Cuviers hypotes fick dödsstöten genom
Darwins verk, en annan berömd naturforskare gjorde ett
försök, att med nya grunder styrka den förra och
genomföra den i dess skarpast utpräglade form såsom en del
af ett teleologiskt-teologiskt natursystem. Denne
naturforskare var Louis Agassiz, som genom sina från
Schimper och Charpentier lånade istidsstudier nått ett stort
rykte. Agassiz bemödar sig att ur naturförklaringen
utesluta hvarje mekanisk process från hela detta område och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
