Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Utvecklingsteorien enligt Göthe, Oken, Kant och Lamarck - 4. Utvecklingsteorien enligt Lyell och Darwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 ERNST HÆCKEI.
Agassiz, om hvilkens naturuppfattning vi förut fått ett litet
begrepp. Det är klart, att denne med sin utpräglade
dualistiska läggning icke skulle lämna Darwins monism
oantastad. I vår »Generelle Morphologie» hafva vi ägnat Agassiz
en utförlig vetenskaplig kritik till hvilken här hänvisas.
Bland nutidens berömda naturforskare gäller ännu blott
en enda i de vidsträcktaste kretsar såsom darwinismens
mäktigaste motståndare, nämligen den berömde patologen R
udolf Virchow i Berlin. Emellertid inskränka sig de tal,
denne sedan 30 år tillbaka hvarje år håller emot den moderna
utvecklingsläran, till allmänna protester. Aldrig har han
försökt att ingående vederlägga densamma eller sätta något
bättre i dess ställe. Den mäktigt fortskridande vetenskapen
har, lämnande dessa tomma protester åt deras värde,
öfvergått till dagordningen.
FJÄRDE KAPITLET.
Utvecklingsteorien enligt Lyell och Darwin.
Under de tre sista årtiondena före publicerandet af
Darwins bok (1830—1859) förblefvo Cuviers
skapelseföreställningar gällande inom den vetenskapliga världen. Endast
Cuviers auktoritet i förening med den mänskliga trögheten
förklara, att Lamarcks descendensteori först 1859 vann
insteg, sedan Darwin gifvit den en ny grundval. Jordmånen var
sedan länge beredd för den isynnerhet genom Charles
Lyell, på hvars höga betydelse för skapelsehistorien vi
nu skola kasta en blick.
I sin bok »Geologiens principer», som i grund
tillintetgjorde Cuviers skapelsehistoria, bröt Lyell åter väg för
den naturliga utvecklingsläran och framställde på ett
öfvertygande sätt det geologiska beviset för, att Cuviers
dualistiska föreställningar äro likaså ogrundade som öfverflödiga.
Han visade, att de förändringar af jordytan, hvilka ännu
försiggå under våra ögon, äro fullkomligt tillräckliga för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
