Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det naturliga urvalet genom kampen för tillvaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 ERNST HÆCKEL
sällan kunna fortplanta sig. Men sådana ofruktsamma
bastarder äro, såsom det har visat sig, sällsynta undantag,
och i do flesta fall äro bastarder af två alldeles skilda arter
fruktsamma och kunna fortplanta sig.
I själfva verket är bastardalstringen en källa till
uppkomsten af nya arter, skild från den hittills betraktade källan,
det naturliga urvalet. Vi hafva redan förut omnämnt några
sådana bastardarter, isynnerhet harkaninen, hvilken uppstått
genom korsning af harhanen och kaninhonan. Vi tillägga
här getfåret, som uppstått genom parning mellan bock och
tacka, samt åtskilliga arter af tistel, hallon m. fl.
Det finnes icke två zoologer eller botanister, som äro
eniga om, hvilka af de närsläktade formerna utaf ett släkte
äro goda arter eller icke. Alla författare ha därom olika
åsikter. Inom släktet Hieracium t. ex. har man i Tyskland
allena skilt på öfver 300 arter. Fries låter bland dessa
endast 106, Koch endast 52 gälla såsom »goda arter» och
andra antaga knappast 20. Likaså stora äro differenserna
med hänsyn till hallonarterna (Rubus).
Man finner således, att på detta såväl som på hvarje
annat område af den zoologiska och botaniska systematiken
det största godtycke härskar och enligt sakens natur måste
härska. Ty det är alldeles omöjligt att skarpt skilja varieteter,
afarter och raser från de s. k. »goda arterna».
Varieteter äro begynnande arter. Uppkomsten af nya
arter genom arbetsfördelningen, divergensen eller
differentieringen af varieteterna är sålunda en nödvändig följd
af det naturliga urvalet.
Att de organiska formernas beständiga böjelse för
divergens med nödvändighet måste framgå ur det naturliga
urvalet, har Darwin först klart erkänt och öfvertygande
bevisat. Han använder likväl sin divergensprincip, liksom sin
selektionsprincip, hufvudsakligen blott på de själfständigt
lefvande individen och bemödar sig att visa, huru förändringar
hos formerna genom urval och divergens leda till
uppkomsten af nya arter. Nu hafva vi emellertid i förra
kapitlet sett, att selektionsprincipen äger ännu större och
allmännare giltighet, i det att en organisms alla delar, framför
allt cellerna, ombildas genom urval. Liksom nu cellular-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
