Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det naturliga urvalet genom kampen för tillvaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLIG SKAPELSEHISTORIA 81
inflytelser, hvilka de andra segerrikt öfvervinna. De
sistnämnda allena bibehålla sig, fortplanta sig och äro nu icke
mera genom några förmedlande öfvergångsformer förbundna
med den ursprungliga stamarten. Sålunda uppstå af
varieteter s. k. »goda arter». Kampen för tillvaron gynnar
nödvändigt den allmänna divergensen eller de organiska
formernas hållande isär, organismernas ständiga benägenhet att
bilda nya arter. Då bland varieteterna af hvarje art de
förmedlande mellanformerna utslockna och
öfvergångsformerna utdö, går divergensprocessen allt vidare och utbildar
typer, som vi skilja såsom nya arter.
Ehuru alla naturforskare måste medgifva alla djurs
och växtarters variabilitet eller föränderlighet, ha dock de
flesta hittills bestridit, att den organiska formens variation
eller ombildning öfverskrider artkaraktärernas ursprungliga
gräns.
Hvad nu äkta eller »god arb» egentligen är, är en fråga,
som ingen naturforskare egentligen kan besvara, ehuru hvarje
systematiker dagligen brukar dessa uttryck, och ehuru hela
bibliotek blifvit skrifna öfver frågan, huruvida den eller den
observerade formen är en art eller en varietet, en
verkligt god eller en dålig art. Det vanligaste svaret på denna
fråga är följande: »Till en art höra alla de individ, som
stämma öfverens i alla väsentliga kännemärken. Men
väsentliga artkaraktärer äro sådana, som äro beständiga och aldrig
variera.» Men så snart det inträffar, att ett kännetecken,
som man hittills ansett väsentligt, dock varierar, heter det:
»Detta kännetecken har icke varit väsentligt för arten, ty
väsentliga karaktärer variera icke.» Man rörde sig således
i ett uppenbart cirkelslut, och den naivitet är verkligen
förvånande, med hvilken denna artdefinitionens cirkelrörelse
framställes och städse upprepas i tusentals böcker såsom
en oomkullstötlig sanning.
Lika godtyckliga och onaturliga voro hittills åsikterna
om artens förhållande till bastardalstringen. Förut gällde
det såsom trossats, att tvenne goda arter aldrig kunde med
hvarandra frambringa bastarder, hvilka fortplantade sig
såsom sådana. Man åberopade sig därvid nästan alltid på
bastarderna mellan häst och åsna, hvilka i verkligheten blott
6. — Hackel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
