Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det naturliga urvalet genom kampen för tillvaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLIG SKAPELSEHISTORIA 85
merna, pungdjuren, och ännu vida senare de vanliga
däggdjuren. Äfven af dessa uppträdde först endast lägre,
sedermera högre former, och först i den yngre tertiärtiden
utvecklade sig ur de sistnämnda så småningom människan.
Fråga vi oss nu, hvarigenom detta faktum är betingadt,
komma vi åter tillbaka till det naturliga urvalet i kampen
för tillvaron. Om vi ännu en gång i tanken genomgå hela
förloppet af det naturliga urvalet, sådant det gestaltar sig
genom den invecklade växelverkan mellan de olika
ärftlighets- och anpassningslagarna, skola vi såsom den närmaste
nödvändiga följden igenkänna icke endast karaktärens
divergens utan äfven dess fullkomnande. Alldeles detsamma se
vi i människosläktets historia. Äfven här är det naturligt
och nödvändigt, att den fortskridande arbetsfördelningen
städse för mänskligheten framåt. I det stora hela beror
framåtskridandet på differentieringen och är därför liksom
denna en omedelbar följd af det naturliga urvalet genom
kampen för tillvaron.
En jämförande öfverblick af folkens historia lär oss att
såsom det allmännaste resultatet erkänna en ständigt
tilltagande mångfald af mänsklig verksamhet. Denna divergens
framkallas genom individernas allt längre gående
arbetsfördelning. Såsom den andra högsta grundlagen möter oss
i folkens historia framåtskridandets eller fullkomnandets lag.
I det stora hela är mänsklighetens historia historien om
hennes fortskridande utveckling.
Men äro nu icke dessa båda lagar identiska? Är icke
framsteget nödvändigt formadt med livergens? På denna
fråga har Carl Ernst Baer t. ex. gifvit följande svar:
»Graden af utbildning består i graden af delarnas
differentiering.» Så riktig denna sats i det stora hela är,
har den dock ingen allmän giltighet. I dess ställe visar
det sig i många enstaka fall, att divergens och framsteg
alls icke sammanfalla. Icke hvarje framsteg är en
differentiering, och icke hvarje differentiering är ett framsteg.
Hvad först fullkomnandet eller framåtskridandet angår,
har man redan förut uppställt den lagen, att visserligen
organismens fullkomnande till största dolen beror på de
enskilda organens arbetsfördelning, men att det dock äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
