Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det naturliga urvalet genom kampen för tillvaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 ERNST HÆCKEL
gifves andra organiska ombildningar, som betinga ett
framåtskridande i organisationen. En sådan är isynnerhet de
likartade delarnas förminskning i antal. Reduktionen af de
motsvarande ryggradsafdelningarna hos ryggradsdjuren är
ett framsteg i deras organisation. Fiskarna och amfibierna
med ett mycket stort antal likartade ryggkotor äro redan
därför ofullkomligare och lägre än fåglarna och däggdjuren,
hos hvilka antalet likartade ryggkotor är reduceradt. Men
detta framsteg betecknar ingen differentiering.
Om alltså å ena sidan framstegsföreteelserna uppträda
alldeles oafhängigt af divergensen, så möta oss å andra sidan
mycket ofta differentieringar, som icke beteckna framsteg
utan dess motsats återbildning eller reduktion. Det är
lätt att inse, att de ombildningar, som hvarje organism
underkastas, icke alltid kunna vara förbättringar. Om t. ex.
organismer, som hittills lefvat fritt, vänja sig vid
parasitiskt lif, reduceras de därigenom. Sådana djur som
hittills haft ett väl utveckladt nervsystem och goda
sinnesorgan, förlora dessa genom parasitismen. Här är alltså
differentieringen ett steg bakut, ehuru den är till fördel
för den parasitiska organismen. Liksom det i detta fall
förhåller sig med hela organismen, förhåller det sig
äfven med hans delar. Här träder oss framför allt de
rudimentära organen till mötes. Vi hafva redan förut
framhållit dessa organs stora betydelse, hvarför vi här kunna
hänvisa till det redan förut sagda.
Den allmänna betydelsen af de rudimentära organen
för naturfilosofiens grundfrågor kan icke nog högt
uppskattas. Därpå låter grunda sig en oändamåls
enlighetslära, såsom motstycke till den gamla landsflyktiga
»ändamålsenlighetsläran». Medan denna sista, den
dualistiska teleologien, slutligen för till öfvernaturlig dogm och
tro på under, vinna vi genom den förra en fast grundval
för vår mekaniska naturförklaring. Icke en gudomlig,
mänskligt tänkt skapares vishet har uttänkt och utfört de otaliga
lifsformerna, utan dess invecklade, såväl ändamålsenliga som
icke ändamålsenliga, inrättningar äro den blinda selektionens
omedvetna resultat. Dess naturenliga förstående för oss
genom den »teleologiska mekaniken» till den rena monismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
