Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Människans stamträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 ERNST HÆCKEL
ringar. I alla händelser böra dessa nödvändigt inordnas
i det zoologiska systemet i de smalnosiga, svanslösa apornas
eller antropoidernas grupp.
Fossila aprester äro hittills i det stora hela föga
bekanta, isynnerhet i jämförelse med rof- och hofdjurens
försteningsmängder. Det är dock bevisadt, att apordningen
under tertiärtiden var företrädd af många utdöda former äfven
i Europa. Bland dessa funnos stora människoapor (Dry
opithecus, Pliopithecus), hvilka i många viktiga
hänseenden stodo människan närmare än de nu lefvande
antropoiderna.
Den utan tvifvel viktigaste fossila människoapa, som
hittills påträffats, är den berömda Pithecanthropus
erectus, som 1894 beskrefs af den holländske läkaren
Eugen Dubois. Han upptäckte den efter mödosamma
systematiska gräfningar i Javas pliocenaflagringar. Denna
verkliga »ap- människa» står så midt emellan de bekanta
människoaporna och de lägre människoraserna, att 1895 det
på den internationella zoologkongressen i Leyden utspann sig
en liflig diskussion om dess betydelse. Ungefär ett dussin af
de mest ansedda auktoriteterna afgåfvo sin mening om
densamma. Tre förklarade, att kraniet och lårbenet af denna
stora antropoid hade tillhört en apa, tre andra att de hörde
till en människa, och sex eller flera förklarade den, enligt
logikens lagar för en verklig öfvergångsform mellan apa
och människa, den »förlorade länken» i våra förfäders rad.
På den fjärde internationella zoologkongressen, som 1898
ägde rum i Cambridge, belystes denna viktiga fråga än
en gång. Ehuru de där närvarande auktoriteterna med
afseende på den fylogenetiska tydningen af enskildheter
yttrade olika åsikter, öfverensstämde dock alla i hufvudsak
däri, att människans härstamning från en serie
utdöda primater är vetenskapligt bevisad.
De geneologiska hypoteser, till hvilka descendensteoriens
användande på människan i de sista kapitlen hittills fört
oss, framgå för hvarje konsekvent och klart tänkande
människa omedelbart ur den jämförande anatomiens, ontogeniens
och paleontologiens fakta. Naturligen kan vår fylogeni blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
