Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 23. Bevis för descendensteoriens sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLIG SKAPELSEHISTORIA 225
antaga så pass mycket med säkerhet, som att förloppet vid
tänkandet är hos dem detsamma som hos oss. Öfverallt ligga
erfarenheter till grund för föreställningarna och förmedla
kunskapen om sammanhanget mellan orsak och verkan.
öÖfverallt liksom hos människan är det på induktionens eller
på deduktionens väg, djuren ledas till att draga slutsatser.
Om man nu jämförande åt båda hållen sammanställer
de lägsta mest apliknande människorna, australnegrer,
buschmän, andamaner o. s. v. å ena sidan med de högst
utvecklade djuren t. ex. apan, hunden, elefanten, och å andra
sidan med de högst utvecklade människorna, med en
Aristoteles, Newton, Bruno, Spinoza, Kant,
Lamarck, Goethe, Darwin, så skall det påståendet ej
synas öfverdrifvet, att från de högre däggdjurens själslif har
småningom människans utvecklat sig. Böra vi nu i det
faktum, att människosjälen genom en långvarig och långsam
process af differentiering och fullkomning helt småningom
utvecklat sig ur ryggradsdjurssjälen finna någonting
förnedrande för människosjälen? Jag tillstår öppet, att en
sådan åskådning, hvilken många människor hysa gentemot
pitecoidteorien, är för mig fullkomligt obegriplig.
Hvad organet för det mänskliga själslifvet, hjärnan,
beträffar, har genom de omsorgsfullaste empiriska
iakttagelser den biogenetiska grundlagens giltighet
definitivt fastslagits för dess utveckling. Men detsamma gäller
också för dess funktion, för själens verksamhet. Ty med
hvarje organs gradvisa utveckling följer dess funktion hand
i hand. Hjärndelarnas morfologiska differintiering motsvarar
deras fysiologiska arbetsfördelning. Hvad man alltså i det
dagliga lifvet helt enkelt kallar människans »själ» eller
»andev, är blott summan af verksamheten hos ett stort
antal nervceller, som bilda hjärnan. Utan den normala
sammansättningen af densamma är ingen frisk själ tänkbar.
Emellertid är denna uppfattning icke förenlig med den vidt
utbredda trossatsen om människans »personliga odödlighet».
Men denna dualistiska dogm, som träder oss tillmötes hos
lägre människoraser i de mångfaldigaste former, är för
närnärvarande icke längre hållbar.
Redan nu kan man med visshet förutse, att vår utveck-
15. — Hæckel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
