Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Inledning. Om förra århundradets automater och försöken att uppfinna det s. k. perpetuum mobile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FÖRRA ÅRHUNDRADETS AUTOMATER. 5
förstod man en maskin, som utan att den blef uppdragen
och utan att man för att drifva den behöfde använda
vattenkraft, vinden eller andra naturkrafter, ständigt
fortsatte att vara i rörelse, i det den ouppbörligt själf alstrade
sin drifkraft. Djur och människor syntes i allt väsentligt
motsvara en sådan maskin, ty de röra sig kraftigt och
ihållande så länge de lefva, och ingen “drar upp dem“
eller sätter dem i gång. Ett sammanhang mellan
upptagandet af näring och kraftutvecklingen kunde man då för
tiden icke göra klart för sig. Födan syntes blott
nödvändig för att liksom smörja hjulen i den djuriska
maskinen och ersätta det afnötta, förnya det som blifvit för
gammalt. Att alstra kraft ur sig själft syntes vara det
organiska lifvets väsentligaste egendomlighet, dess
värkliga kvintessens. Ville man således göra efter en människa,
så måste man först uppfinna perpetuum mobile.
Vid sidan af denna förhoppning synes en annan dylik
hafva stått i andra rummet; en förhoppning, som äfven
i vår klokare tid skulle ha gjort anspråk på första rangen
i människornas hufvuden. Perpetuum mobile skulle
nämligen alstra outtömlig arbetskraft utan motsvarande
förbrukning, alltså ur intet. Men arbete är pänningar. Här
vinkade således den gyllene lösningen af det stora
praktiska problem, som slugt folk ni alla århundraden sökt lösa
på de mäst olika vägar, nämligen att göra guld af intet.
Likheten med de vises sten, som alkemisterna sökte, var
fullständig; äfven den skulle innehålla det organiska
lifvets kvintessens och skulle vara i stånd att göra guld.
Den sporre, som dref till detta sökande, var skarp,
och talangen hos dem, som sökte, torde vi icke böra
underskatta. Uppgiftens beskaffenhet var helt och hållet
ägnad att fängsla grubblande hufvuden, föra dem under
åratal omkring i en cirkel, ständigt gäcka dem genom
den skenbart alltid på nytt sig närmande förhoppningen
och slutligen förvirra dem ända till vansinne. Hägringen
ville icke låta fånga sig. Det skulle vara omöjligt att
skrifva en historia om dessa sträfvanden, ty de bättre
hufvudena (bland hvilka äfven den äldre Droz nämnes)
öfvertygade sig själfva om vanmäktigheten af sina försök
och voro naturligtvis icke hågade att tala mycket om
dessa. Men förvirrade hufvuden förkunnade ofta nog, att
de gjort det stora fyndet, och när det snart blef klart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
