Se wi på wåra Handtwerks-Societeter och wår folkhop uti dem, blifwe wi warse et litet antal wälmående Mästare, som ej mera behöfwa sjelf sitta i sina werkstäder, som lefwa makligen, kläda sig och de sina i den nyaste smak, duka et hederligt bord i hwardagslag, göra och taga Visiter den mästa tiden, och hafwa 10 eller 12 arbetare i sin werkstad, af hwilka 6 arbeta för maten, de andra för några Daler i weckan. Jag frågar, om en sådan man wil rymma utur landet? Så länge skrået kan skaffa honom arbetare och ackta, at Mästarenas antal icke blifwer större, än at han nödwändigt måste blifwa anlitad om arbete, och således är i stånd at sjelf betinga sig priset, sker det ingalunda.
Men huru går det med hans Gesäller och Lärogossar? blifwer en ömmare fråga. Jag har ibland hört deras swanesång, och en allmän klagan i Riket, at de fara öfwer til Preussen och Ryssland; ty där få de straxt blifwa Mästare, hwem som will.
Tänk! huru hjelpsame äro icke wara skrån, som icke förskjuta en fattig
mans barn, at fylla några således öpnade luckor utan betalning?
