Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 2
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
Den trettionde maj kunde resan fortsättas
och sedan gick det lyckligt, ända tills
expeditionen den åttonde juli fick Amerikas kust i
sikte. Där började isen lägga hinder i vägen.
Den nionde juli sken solen, och det var så
varmt, att folket kunde ta av sig övertröjorna.
Men redan följande natt blev det sådan dimma
och köld, att det på morgonen "hängde
istappar i tacklingen, ett kvarter långa". Man
var nu vid mynningen av Hudsonsundet. Munk
kallade det till Kristian IV :s ära för "Fretum
Christian". Drivisen blev allt tätare. Snart
blevo båda fartygen inneslutna, och
"Lamp-renen" led någon mindre skada, som dock
reparerades. Den femtonde juli släppte isen sitt
tag, seglen sattes till, och färden fortsattes
utefter sundets norra kust. Efter tre dagars
segling gick Jens Munk till ankars och stötte
för första gången ihop med eskimåerna. Det
blev ett möte i all vänlighet, eskimåerna
förärades knivar och diverse andra föremål och
gåvo i utbyte sälkött och fåglar. Skeppsfolket
ökade också proviantförrådet genom jakt på
renar, varav det fanns en väldig mängd i
trakten. Isen kom ånyo och lade sig i vägen,
men den tjugoandre juli tycktes vattnet bli
fritt igen och fartygen lättade ankar. De hade
dock inte seglat länge, förrän svårigheterna
började. Isen packade sig hårt, och samtidigt
kom det en svår storm. "Lamprenen" lyftes ett
tag så högt i isen, att kölen blev alldeles fri.
I en hel vecka voro de båda fartygen
fullständigt prisgivna åt elementen. Isskruvningen
förvärrades och stormen tycktes inte vilja ge
sig. Munk gav till slut upp hoppet, och som
sed var vid svår fara, offrade var och en av
de ombordvarande en gåva till de fattiga.
Äntligen lyckades fartygen komma in i en
någorlunda skyddad bukt, men det blev blott ett
tillfälligt avbrott. Då ett isberg som stod på
grund på tjugotvå famnars djup plötsligt brast
itu höll jakten på att kastas på grund, men
undgick dock faran. Den siste juli öppnade
sig en någorlunda skyddad hamn innanför
några klippor, som vid ebb stodo över vattnet
men som nu, tack vare hög flod, kunde
överseglas. Där inne stannade Jens Munk i flera
dagar.
När han efter en välbehövlig vila gav sig
ut igen, var vattnet tämligen isfritt och det
såg ut, som om lyckan skulle bli honom
bevågen. Men oturen kom på nytt. En
nordvästlig storm mötte fartygen och på natten
drevos de ur kursen. Morgonen därpå stötte
de på nytt land och både Jens Munk och de
engelska styrmännen antogo, att de befunno sig
vid Hudsonvikens östra kust. Men de hade i
själva verket drivit tillbaka mot sydost, och det
vatten, som de togo för Hudsonviken, var
istället Ungavabukten på Labradors norra sida.
Eftersom Munk trodde sig vara på rätt väg,
styrde han vidare mot söder, ända tills han
nådde den innersta ändan av bukten och
begrep, att han misstagit sig. Misstaget gjorde,
att han förlorade mycket av sin dyrbara tid.
Inte förrän den tjugonde augusti var han åter
ute i Hudsonsundet och kunde slå in på rätt
stråt. Nu var isen inte så svår. Det gick friskt
undan för god ostlig vind, och snart öppnade
sig farvattnet ännu en gång mot söder. Och
den gången var det rätt. Väster om
Mansfield-ön seglade Munk ned i Hudsonviken, som av
honom fick namnet "Novum Mare". Lyckan
gynnade honom alltjämt och på tre dagar nådde
han med fregatten vikens västra kust. Nu
skulle alltså det egentliga sökandet efter
Nordvästpassagen börja.
Det hade förresten redan börjat. Ty under
seglingen tvärs över viken skickades
"Lamprenen" ut på rekognoscering mot nordväst, där
det förmodats, att en genomfart fanns. När
Hudsonviken nästan överseglats uppstod en
fruktansvärd snöstorm, som tvingade Jens Munk
att söka lä på första bästa ställe. Han
ankrade i en flodmynning, som, enligt vad man
senare utrönt, tillhörde Churchillfloden. Där
gick folket i land och en stor eld upptändes
för att vägleda jakten. Denna anlände två
dagar efter fregatten och Jens Munk fick
besked om, att ingen genomfart mot väster kunnat
skönjas. Av manskapet hade några blivit sjuka,
dessa fördes i land och undfägnades med bär
och frukter, som växte i närheten. Likaså sköts
en isbjörn, som bjöd på en välkommen
omväxling i dieten.
Jens Munk väntade på bättre väder. Men
han fick vänta förgäves. Den korta
polar-sommaren var slut, och vintern gjorde sitt
intåg med snöstormar och allt bistrare
temperatur. Det blev snart klart för expeditionens
deltagare, att seglatsen var slut för året. Jens
Munk sände ut patruller för att undersöka
kusten och leta efter någon lämplig hamn,
men då någon sådan inte stod att finna, fingo
fartygen ligga kvar i flodmynningen. Dock
seglades de så långt upp som det gick att
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
