Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Feb. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 2
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
verk, "De Naturis Rerum", skriver samme
munk: Sjöfarande, vilka på grund av molnigt
väder, som om dagarna skymmer solen och om
nätterna stjärnorna, förlora sin kurs, bruka
med en magnet stryka en nål, som sedan den
svängt fram och åter en stund ställer in sig
i riktning mot norr.
Under det följande århundradet —
tolv-hundratalet alltså — omnämnes kompassen av
många författare, bland vilka må nämnas den
florentinske encyklopedisten Brunetto Latini
och skalden Dante. Latini anmärker, att
kompassen nog kan vara bra att ha på sjön ibland,
men tillägger, att ingen skeppare vågar
använda den öppet, ty då skulle han bli ansedd
för en magiker och ingen sjöman skulle våga
sig till sjöss under befäl av en kapten som
ombord hade ett instrument, vilket uppenbarligen
måste hava konstruerats under beskydd av
någon djävulsk ande. I detta Latini’s
uttalande kan man läsa en del mellan raderna!
Men så småningom avskrev man kompassens
intima relationer med andevärlden.
Instrumentet utvecklades och kom mera allmänt i bruk
under 1300-talet. Samtidigt härmed följde helt
logiskt konstruerandet av sjökort, vilka
orienterades efter kompassen. Det dröjde nämligen
ännu länge innan man kom underfund med, att
kompassnålen i allmänhet icke pekar rakt mot
norr. Det första av dessa Medelhavskort var
av Marino Sanuto (omkr. år 1310) och
relativt goda äro de som finnas i venezianaren
Andrea Bianco’s atlas av år 1436.
Noggrannheten i dessa sistnämnda kartor är så pass stor,
att man genom att jämföra dem med moderna
kort kunnat fastställa den dåtida magnetiska
deklinationen med ganska stor tillförlitlighet
(omkr. 5° E. i Rom).
För Europas del tillskriver man Columbus
förtjänsten av deklinationens upptäckt ävensom
upptäckten av att dess storlek förändras från
plats till plats. På sin första resa seglade
Columbus från Palos till Gomera, en av
Kanarieöarna, och satte därefter rakt västlig kurs
(8 sept. 1492). Några dagar senare upptäckte
ban vid pejlingar på solen vid dess upp- och
nedgång, att kompassen hade en avvikning mot
nordväst, och när hans styrmän genom
enahanda observationer den 17 sept. fastställde
deklinationen till icke mindre än ett helt streck
blev det oro i lägret. Men Columbus ej
endast fattade galoppen, han förstod också att
lura sina medhjälpare till lugn genom en
nödlögn. Under återstående delen av resan blev
ej magnetnålens deklination föremål för större
intresse. Men under sina senare färder hade
Columbus ögonen på kompassnålens variation.
I ett brev till sina furstliga beskyddare, vari
han lämnar en berättelse om sin tredje resa
omnämner han sin iakttagelse, hurusom i
resans början kompassnålens östliga deklination
så småningom minskades till noll och därefter
blev västlig och ökades ju längre han seglade
västvart.
Ungefär samtidigt härmed fann Cabot på
sin resa från Bristol till Labrador samma
variation i kompassnålens riktning och kunde
Svdpekatide vagn.
också på ett ungefär (och på en betydligt
nordligare latitud än Columbus) bestämma den
punkt, där deklinationen var noll. Dessa
tvenne av Columbus och Cabot funna nollpunkter
fixerade sedermera under lång tid en fantastisk,
av "naturen själv" given linje, varifrån man
räknade longitud. I den politiska geografien
blev den också gränslinjen mellan de
rivaliserande konungarikena Portugals och Castiliens
intressesfärer.
Columbus blev sålunda både mot och med
sin vilja den förste jordmagnetiske
observatören till sjöss. Under de följande 200 à 250
åren ägnades emellertid förvånansvärt ringa
intresse och omtanke åt avslöjandet av de mag-
4!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
