Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6 NAUTISK TIDSKRIFT
1927
nått det heliga landets strand, förrän de nästan
samtliga bortsopades av farsoten. Så
småningom utbredde sig en allmän tro att världens
undergång var nära. Många länder förlorade
mer än hälften av sina invånare, och
husdjuren återfingo sina ursprungliga vilda vanor
samt drogo in i skogarne, under det hus och
byar föllo i ruiner.
Efter en sjuårig pest i början av 1300-talet
kom så omsider den största av alla farsoter,
den namnkunniga digerdöden, år 1347. Till en
början följde farsoten kusterna på sin väg från
Orienten till Europa, men snart nog trängde
sjukdomen in i landet, där dess härjningar voro
så omfattande, att man ännu i dag ej glömt
dess framfart, fastän mer än femhundra år
förflutit. De österländska städerna fingo
mottaga den första stöten, och Bagdad, Damaskus
m. fi. större platser utdogo helt och hållet. Å
landsbygden lågo liken strödda å vägar och
fält, allt åkerbruk upphörde och även djuren
angrepos av epidemien.
När den "svarta döden" slutligen nådde
Europa var dess härjningar även där lika
omfattande, och i London dogo 80,000
människor, i Paris nära fjärdedelen av befolkningen.
Även furstarne blevo offer för digerdöden,
trots alla deras skyddsåtgärder, och bland dem
voro kejsar Alezis i Konstantinopel, konung
Alfons XI i Spanien, drottning Johanna av
Portugal, tsar Mikael i Moskva m. fi.
Digerdöden varade i fyra år, varefter den
avtog, för att åter taga fart 1356, då dess
härjningar voro ännu mera förödande.
Särskilt i Italien for farsoten fram, så att av
varje tusental personer endast tio blevo kvar
vid liv. I Avignon var ett stort concilium
samlat, som därvid angreps av pesten, så att
ej mindre än fem kardinaler och hundra
biskopar bortrycktes. Denna pests framfart har på
ett levande sätt skildrats av Italiens båda stora
skalder Petrarca och Boccacio, vilka själva
lyckades undgå farsoten. Ett årtionde senare
återkom epidemien i en ny form, påminnande
om våra dagars S :t Veits dans.
Pestilentian i Sverige.
Dessa stora allmänna europeiska farsoter
lämnade ingalunda vårt land oberört.
Visserligen synes Skandinavien i äldre tider hava
undgått att smittas av kontinentens ständiga
epidemier, enär de gamla urkunderna sakna
alla uppgifter om dylika händelser i Norden,
men efter digerdödens ankomst inleddes ett
tidsskede, då farsoterna ofta härjade i våra
bygder.
Märkliga naturfenomen betecknade även tiden
för den stora mannadödens annalkande, och
folkfantasien kom lätt i rörelse under detta
tidevarv då kyrkan underblåste en vidskeplig
tro på den syndfulla världens undergång.
Kometer och himmelsfenomen oroade mängden
vartill kommo stora jordbävningar på Island och
en oerhört sträng vinter, så att hela Nordsjön
frös mellan Norge och England, och härbergen
upprättades ute på havets is. Därjämte talas
om ett regn av blod vid Ringstaholm, stenar
som nedföllo ur skyarne o. s. v. i samma stil.
Enligt en gammal sägen skall digerdöden
hava inkommit i Skandinavien genom ett
övergivet engelskt fartyg, som drev i land vid
Bergen. Sedan dröjde det ej länge, innan
farsoten bredde ut sig och detta i ett sådant
förhärjande omfång, att två tredjedelar av
Sveriges befolkning säges hava dött ut. Av den stora
och rika stadens Visbys 12,000 invånare
bortrycktes större delen, i Värmland dog hela
befolkningen och i Västergötland skall
förödelsen ha varit nästan lika omfattande. Den
folkrika Hisingen blev nästan rensopad och
överallt i våra bygder bevaras legender om
digerdödens härjning.
I Stockholm dogo så många, att några
begravningar ej längre kunde ske, utan liken
kastades ut på gatorna, vilka täcktes av
ruttnande kroppar. Sjukdomens symptom och
utveckling voro mycket egendomliga och under
det den i några fall var hastigt dödande dröjde
det dock mestadels ett par dygn innan den
nådde sin utveckling. Näsblod var ofta ett
tecken till dödens annalkande, under det
pestbölder slogo upp i axelhålorna för att sedan
spridas över hela kroppen. Även visade sig
svarta fläckar, och gamla krönikor berätta huru
de sjuke "svartnade och voro såsom krut att
skåda".
I utlandet spredo sig vilda rykten, om att
judarne förde smittan med sig, eller att de
satte i gån g farsoten, och stora förföljelser
anställdes mot de oskyldigt anklagade. I Sverige
sökte man däremot genom människooffer hejda
farsoten, och små barn blevo flerstädes
levande begravna.
Att judarne fingo skulden för de
förskräckliga farsoternas spridning berodde på en
inrotad tro hos människorna, att judarna förde
pestsmittan med sig. Det är också märkligt
att finna, hurusom Rosén von Rosenstein fram-
6 200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
