Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
detta, men å andra sidan framhålla, att
arbetet på segelfartyg-en är en utomordentligt
god skola för att skärpa den unge mannens
vaksamhet, utveckla hans sinne för det
praktiska och väcka hans ansvarskänsla. En
talare på Nordisk Fartygsbefälskongress möte i
Oslo 1911 framställde saken sålunda:
"En ångare har intagit sin last, vilket i
våra dagar försiggår, utan att den egentliga
besättningen får något begrepp om själva
stuvningen ; ett arbete, som särskilt vad’
styckegodslaster beträffar kräver mycken vana och
praktiskt omdöme. Fartyget lämnar hamnen
medan däcken uppklaras och luckorna påläggas,
lösa föremål surras och ror- och
utkikstör-narne börja. Hela besättningen vet på förhand
att efter så och så lång tid anländer fartyget
antagligen till bestämmelseorten; folkets
intresse härför inskränker sig till en rent
rutinmässig beräkning av tid. Fartyget kommer
i öppen sjö och det regelbundna dagliga
arbetet börjar — försåvitt
väderleksförhållandena så tillåta •— rengöring, rostbankning och
målning o. s. v., allt utomordentligt nyttiga
arbeten, men dock av huvudsakligen mekanisk
art. Väder och vind förmå icke fånga
intresset, utom i den mån de äro av angenäm
eller oangenäm art.
Ett segelfartyg lämnar hamnen och
bogseras ut i öppen sjö. Seglen sättas och
bog-serbåten släpper fartyget. Från detta
ögonblick är detta icke längre en mekaniskt
framförd apparat, men ett levande liv, vars
pulsslag är dess ständiga kontakt med varje
förändring i den omgivande naturen.
Destinationsorten är på förhand bestämd men vägen dit
är ej blott beroende av väderleksförhållandena
utan även av en kombination av kunnighet och
dristighet. Här är det icke likgiltigt om
vinden blåser från den ena eller andra riktningen,
om den till- eller avtager; här betyder detta
arbete med brassarne, att bärga eller sätta
segel, att vända genom eller undan vinden, och
kommer det en by, så gäller det att allt är
i ordning för dess mottagande och varje man
på sin post. Styrningen utgör ej här ett
mekaniskt stirrande på kompassrosens
svängningar ; bidevindsstyrning lärer snart sin man,
att god styrning icke ligger i studiet av
kompassrosens gradskiva".
Sveriges Redareförenings direktör, kapten
Nordborg, agiterade redan för 20 år sedan,
när han for som befäl i ett Göteborgsrederi,
både i tal och skrift för en mera rationell
utbildning av fartygsbefälet. Han fördömde
icke segelfartygstjänsten i och för sig, men
han ansåg, att den bör äga rum på fartyg,
där man lägger sig vinn om att bibringa
be-fälsaspiranterna så mycket kunskaper i yrket
som möjligt under den korta tjänstgöring, som
lagen föreskriver på seglare. "Vad slags
utbildning", yttrade kapten Nordborg bl. a. på
den nämnda befälskongressen i Oslo, "får en
jungman i en gammal brigg? Hans
sysselsättning består till stor del uti att överhala
gårdingar, sopa däcket, diska backar, spola
rundhuset, göra rent hos grisen. Detta gör
honom icke särskilt skickad för sitt uppdrag
som befäl, när den tiden är inne".
Följande lästes för några år sedan i Svensk
Sjöfartstidning:
"Nyttan och önskvärdheten av
fartygsbefälets utbildning å seglare vill ingen
bestrida, men om systemet i längden ej
går att upprätthålla; vad är naturligare
än att man får söka andra utvägar? Den
tekniska utvecklingen har uppställt många
nya problem under tidernas lopp. ’Evigt
kan ej bli det gamla’, sade redan Tegnér,
och detta ha vi sena tiders barn i
mångfaldig måtto fått erfara. Man hör gamla
sjökaptener berätta hur man så sent som
i mitten av 1800-talet byggde
hjulångfartyg för utrikes fart, emedan man tvivlade
på att propellerångbåtarne skulle kunna
klara sig i rum sjö. Under en senare
period ansågs det ångfartyg dömt till
undergång, som icke var försett med segel.
Nu anses masterna endast till för att
uppbära bommarna, lanternorna och den
trådlösa telegrafen. Motorerna ha gjort
skorstenarne överflödiga; där dessa numera
användas på motor fartyg är det blott som
— prydnad. Kan man ej tänka sig att det
också är andra saker inom sjöfarten, som
blott ha traditionens stöd för sin tillvaro?
Jag vet att man rör vid en mycket öm
punkt, när man vågar peta på
segelfartygsutbildningens existensberättigande, men
segelfartygsromantiken har en förunderlig"
makt över sinnena på både gamla och
unga. Vill man bedöma saken praktiskt
och söka utfinna det ändamålsenliga måste
man dock lämna känslostämningarna åsido.
Frågan måste formuleras så: är det
absolut nödvändigt att de gamla kraven på
segelfartygstjänst för inträde vid
navigationsskolorna bibehållas ? Kan ej samma
ändamål vinnas med medel, som mera
överensstämma med den tekniska
utvecklingen och sjöfartens ekonomiska villkor?"
Förf. till den cit. artikeln är icke ensam i
sin uppfattning. Å andra sidan finnas t. o. m.
i England alltjämt röster, som höjas för en
återgång till segelfartygstjänsten. Dylika
uttalanden ha i regel framkommit, när någon av
utlandets skolfartyg varit på visit i engelska
hamnar. En engelsk tidning omtalade nyligen
i samband härmed att Board of Trade kommit
till insikt om behovet av att höja den
praktiska yrkesskickligheten hos det engelska
fartygsbefälet, samt gått i författning om att
utreda, vilka åtgärder, som i detta avseende
vore de lämpligaste. Att Board of Trade
emellertid skulle tänka på att återinföra
segelfartygstjänsten säges ei i artikeln, och detta
är för övrigt föga troligt.
Skolfartygen.
Skolfartj’gen äro dels stationära och dels
seglande. Av de förra finnes det största an-
•257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
