Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
denna lagenliga segelfartygstjänst. Då frågan
för några år sedan diskuterades på ett möte
med Sveriges Segel fartygs förening, ställde man
sig där, enligt tidningsreferaten över mötet,
ganska avvisande, men enligt vad man senare
sagt mig, lär meningen bland föreningens
ledare nu slagit om härvidlag.
Jag vet att mången anser tjänsten på dessa
småseglare vara av mindervärdig art i
förevarande avseende, fast den är godkänd i
lagen. Även här äro alltså meningarna delade.
Personer, som närmare känna till livet ombord
i småseglare, synas dock hålla före att de —
frånsett de nämnda olägenheterna med
avseende på utrymme m. m. — äro utmärkta
utbildningsanstalter för nybörjare, som redan
från tjänstens begynnelse få sin del av
ansvaret för det hela. Av segelföring lära de
sig så mycket som befälet på ett maskindrivet
fartyg bör kunna, och de få deltaga i alla
förekommande arbeten ombord, där
förhållandena för övrigt äro mera familjära än på andra
fartyg. Där diskuteras gemensamt fraktsatser,
konnossement och certepartier, liggetid och
annat sådant, som är främmande för manskapet
i större fartyg. Där lär man sig att spara och
att arbeta, och man känner sig solidarisk med
företaget.
Motståndarne till denna tjänstgöring
framhålla att varken rutinen eller de
disciplinära förhållandena ombord utgöra en
lämplig miljö för aspiranter till befäl på större
fartyg.
Praktiska sjömansskolor i land.
Sjömannasällskapet i Göteborg, vilket, som
bekant, under 6 års tid med början år 1911
drev skolskeppsrörelse med briggen
"Benjamin", upprättade redan under mitten av förra
århundradet en sjömansskola i Majorna med
både praktisk och teoretisk undervisning. Den
praktiska undervisningen bestod uti riggning,
segelsömnad och all sorts sjömaning på den
s. k. "tackelbriggen Magnus Stenbock",
vilken rätt och slätt utgjordes av tvenne
rårig-gade master, som nedstuckits i jorden på
dåvarande Gamla varvet, vid inloppet till
Göteborg. Man slog ifrån och bände under, satte
och bärgade segel, man halade i brassar, sände
upp och ned rår och stänger och övade
eleverna i så vitt möjligt alla förekommande
arbeten på ett segelfartyg. Liknande landskutor
— somliga verkliga fartyg, som uppdragits på
land — finnas lite var stans, bland annat vid
Vlissingen och utanför Hamburg, fast
undervisningen nu i allmänhet mera lämpats efter
tidens krav.
Särskilt i Holland, varest den obligatoriska
segel fartygstjänsten för länge sedan slopats,
har befälsutbildningen undan för undan blivit
av allt mera teknisk art. Redan på ett mycket
tidigt stadium meddelas numera en
jämförelsevis ingående undervisning i maskinlära och
trådlös telegrafering. Eleverna utbildas i de
praktiska förskolorna under två år och gå
därefter i allmänhet ut som volontärer till sjöss
i de större linjerederiernas fartyg. Efter ett
års tjänstgöring få de pröva till 3 :dje
styrmansexamen. Den som godkänts i denna får
sedan segla som 3 :e eller 4 :e styrman under
två år, och anses därefter mogen att vad den
praktiska tjänstgöringen angår taga 2 :e
styrmansexamen. Efter ytterligare 2 års tjänst
som 3 :e eller 2:e styrman följer
kaptensexamen. Det tager i allmänhet 8 à 9 år, ifrån
det eleven inträder i sjömansskolan till dess
han erhållit sitt befälhavarecertifikat, såvida han
fullföljer sin utbildning planmässigt och utan
uppehåll.
Behovet av teknisk utbildning.
Vid ett sammanträde med Sveriges Allmänna
Sjöfartsförening för 22 år sedan, då frågan
om omläggning av vissa delar av
undervisningsplanen i navigationsskolorna diskuterades,
framhöll kapten Herman Stolpe, att man,
enligt hans åsikt, lade för liten vikt vid den
maskintekniska utbildningen för det nautiska
befälet. Tal. omnämnde tre olika
domstolsutslag, enligt vilka ångbåtsbefälhavare blivit
dömda till straff för att maskineriet i ena
eller andra avseendet varit behäftat med
sådana bristfälligheter, att resp. fartyg ej kunde
anses ha varit i "sj ovärdigt skick" för de
förestående resorna. Han refererade de
sjölagsparagrafer, som lämna föreskrifter om
befälhavarens personliga ansvar även i fråga om
maskinens skötsel och drift samt beträffande
maskindagbokens förande. Allt detta, sade tal.,
förutsätter att befälhavaren skall hava
kännedom om maskinens sammansättning, drift och
underhåll. De omnämnda domstolsutslagen
visade, att lagen härvidlag icke är en död
bokstav, men i behörighetsbeviset för
befälhavaresysslans utövande förutsättes däremot icke
någon motsvarande kompetens. Tal. föreslog, att
befälsaspiranterna före inträdet i
navigationsskolorna måtte åläggas viss tids tjänstgöring i
maskin. "Huru lång tid, som i sådant
avseende borde fordras", sade kapten Stolpe, "är
jag icke kompetent att bedöma, ty jag har
endast avlagt examen i ångmaskinslära och är
därför alldeles okunnig i skötseln av en
ångmaskin".
Uttalandet är betecknande för värdet av de
kunskaper i maskinlära, som bibringas det
nautiska befälet i navigationsskolorna.
Visserligen torde, sedan maskinlära ingått
som obligatoriskt läroämne i sjökaptensklassen
och skolorna försetts med en jämförelsevis
rikhaltig åskådningsmateriel, undervisningen
numera ge något större utbyte än förr i tiden,
men utan både föregående och efterföljande
praktisk erfarenhet på området blir det hela
mer eller mindre ett inlärande av utanläxor,
vilkas innebörd endast delvis kan smältas.
"Vi måste", skrev i en artikel för IS år
sedan den nuvarande direktören för Sv.
Redareförening, "se bort ifrån vad som varit,
och räkna med vad som är och vad som blir.
Segelfartygsträningen kan ej ensamt anses
tillräckligt för framtidens navigatörer. Vi måste
•259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
