Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
Så snart kajutkonferensen var slut, spände
Samuels och Whitehorn på sig sina
revolverbälten, men så att de tillknäppta kavajerna
dolde vapnen. Kommen upp på halvdäck igen,
skrek Samuels ut: "Hala taut lovarts
stor-brass 1" Folket troppade akteröver, men i stället
för att hala i brassen började de att okväda
skepparen.
— Varför lyder ni ej order ?! röt den
upp-bragte Samuels.
— Släpp lös Mike först! svarade Finnegan.
— Ej ens om jag hade tusen av er slagna
i järn! skrek Samuels.
— Då ska du få sandskrubba helvetet!
ropade Finnegan tillbaka, i det han drog fram
en dolk och gjorde ett tecken åt kamraterna.
På en gång drogo dessa blankt och rusade
i en klunga mot trappan till halvdäcket.
Blixtsnabbt öppnade Samuels kavajen och stod med
en revolver i vardera handen då Finnegan satte
sin fot på första trappsteget. Han var just
i detta ögonblick alldeles lugn, och hans hand
darrade ej.–
— Om någon kommer en tum närmare, är
han en död man!
— Åh i helvete heller! hånade Finnegan och
svängde sin dolk. — Du är för feg, din
fördömde psalmsångare. — —
— Gå tillbaka där! avbröt Samuels med sitt
kraftigaste rytande — men ej en enda man
gjorde en min därtill.
— Skjut! ropade Finnegan utmanande och
slet samtidigt upp sin skjorta och blottade
bröstet. — Skjut nu, du usla pultron!
Kaptenen hade i samma sekund Finnegan
på kornet •— men denne blinkade ej ens —
vilket antagligen förtröt honom, ty i stället
för att trycka av skottet väste han fram:
— Du skulle vara ur livet nu om jag -Alle
döda dig Finnegan. Men nu är min vilja en
annan. Jag skall nämligen svälta er
allesamman till underkastelse. Hör ni- det? Jag
skall få er ned på knä och bedja om
försköning.
Ironiska tillrop och kaskader av eder kommo
som svar från banditerna, och Caseys röst
hördes yrka på: "Låt oss döda den dumma fan!"
Ingen vågade emellertid avancera, tv där stod
även Whitehorn med en revolver i vardera
handen, blott väntande order att öppna eld,
och mellan honom och Samuels stod en
nästan lika fruktansvärd motståndare —
skeppshunden. Det bakre ledet, som antagligen be-
stod av de minst kvalificerade myteristerna,
började slutligen draga sig ur spelet, föröver.
Och slutligen återstodo blott de tre anförarne,
vilka, inseende att de för denna gången gjort
fiasko, även till slut långsamt drogo sig bort
mot skansen.
Frampå kvällen började vinden tilltaga allt
mer, och det blåste i det närmaste halv storm,
då Samuels gav order om att bärga röjlarne.
Ingen man i skansen hörsammade befallningen.
Med ett "go to hell!" slogs skansdörren igen
och barrikaderades inifrån. De i steerage
ned-sända "fördettingarne" beordrades nu upp, och
med deras och pojkarnes hjälp bärgades
röjlarne och bramseglen firades och dämpades
hjälpligt. Vinden skruvade nu upp sig till full
storm, men utan manskap måste de stora
märs-seglen stå till de eventuellt skulle blåsa ur
liken.
Hela natten vakade Samuels med sin trogna
hund på halvdäck, och två och två av
aktergardets "nonkombattanter" fingo avlösa
varandra vid ratten. Som en rasande furie flög
"Dreadnaught" genom de grova sjöarne, och
troligen hade aldrig det goda skeppet haft
en större påfrestning än under denna natt.
Fram på morgonen bedarrade stormen något
litet, men höll sig hela dagen igenom. Ännu
höllo dock alla klutar–-
En ny natt tillbringade Samuels liksom den
förra, men framåt fyratiden på morgonen
började vinden gå ned hastigt, och kl. 8 var det
nästan stiltje. Bramseglen sattes nu varefter
Samuels gick förut för att göra ett försök
att få folket att törnå till i arbetet. Svaret
blev emellertid, att den frågan ej upptogs till
diskussion, förrän de fingo mat. Men
"gubben" var av annan mening.
— Ni skola arbeta först innan ni skaffa,
dekreterade han. Detta meddelande
besvarades med en ström av förbannelser inifrån
skansen, och Samuels återvände akterut. Där
möttes han av en deputation från
emigranterna, som på ett pockande sätt fordrade, att
besättningen skulle få mat. Den hetlevrade
kaptenen blev nu alldeles utom sig genom
denna inblandning i hans åtgärder, och då
en av de "kommitterade" — en storväxt
norrman — bryskt förklarade: "Om ni ej vill
ge dem mat, så göra vi det!" kokade han
över och tog mannen i strupen och höll
honom mot väggen, medan Whitehorn sprang
efter handklovarne och satte dem på honom.
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
