Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess rena yta, endast lätta spår af harar syntes här och
hvar, spända som en kedja öfver snötäcket. Sekelgamla
granar, betäckta med grå mossa, hvilken hängde likt ett
skägg ned från grenarna, stodo böjda af snöns tyngd,
orörliga, ty ingen fläkt störde det djupa lugn, som rådde
härinne i skogen, där intet ljud förnams, utom när en
grankotte då och då lossnade under den ovana
snöbördan och föll ned på marken, eller när en ensam ekorre
med spanande ögon blickade omkring sig, knaprade
hastigt på några nötter och försvann i ett hål i
trädstammen.
Det låg något så högtidligt, så hemlighetsfullt i
skogens djupa frid, att barnens röster ovillkorligen
dämpades, och Valborg helt sakta hviskade:
“Är det icke härligt härinne! Här ville jag mycket
hellre vara än i den mest strålande salong.”
“Undrar just, hur länge min nådiga tänker så”, sade
Elin spetsigt. “Jag önskar”, tillade hon, “att någon
vänlig fé ville ge mig så här glittrande diamanter”, — hon
visade på de rimfrostprydda grässtråna — “då skulle
jag också komma att stråla.”
“Tänker du på något annat än grannlåt?” frågade
Harald hånande.
“Det där landskapet, ni vet, som pappa köpte af
artisten Ernell, och som alla äro så förtjusta i, det är då
verkligen ingenting mot detta”, vidtog Valborg och lät
sin blick beundrande glida öfver skogspartiet. “Ack,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
