Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
också, ve den människa, som ej har misskundsamhet
mot de lidande.“
Barnen stodo slagna af skräck, ingen tänkte på att
röra sig, och innan de hunno hejda gubben, var han
försvunnen.
Den första, som fattade sig, var Elin. “Harald“, bad
hon, “gif honom något, skynda dig, det var så hemskt“,
och hon började gråta.
Harald skulle gå, men i detsamma märkte de, att
gamla Elsa blifvit likblek. De fruktade för att hon
skulle svimma, stödde henne och bådo henne sansa sig.
Ändtligen mumlade hon:
fDen lede gubben, hvad sa“ han? Gud bevara oss för
det onda! Sök upp honom, skynda er, låt honom inte
gå tomhändt härifrån.“
Barnen sprungo bort åt vägen. De sökte honom
öfverallt, men förgäfves. Ängsliga och nedstämda
återvände de hem.
IV.
SERENA.
Det var i vinterkvällen. En klar brasa flammade i
kakelugnen, och lampor på borden upplyste den vackra
salongen. ’Teköket stod puttrande på brickhordet, allt
andades trefnad och välbehag.
Då hördes bjällerklang. Friherrinnan gick till
dörren och mottog vänligt en blyg, liten flicka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
