Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
strid. Folket såg ej sin chef under de långa, sömnlösa
nätterna eller följde honom på hans ensamma
vandringar. Då, när han var ensam med sin Gud,
utkämpades mången bönekamp, som alltid slutade med
välsignelse. I dessa stunder var det ock som han lade de
råd och utkastade de planer, efter hvilka han sedan
handlade.
Vintern med alla sina fasor var tilländalupen, och
åter hade solen klättrat upp på himlen, men inga
vårvindar, som bådade islossning, hade ännu sjungit för
Investigators besättning.
Kaptenen hade en dag i slutet af mars 1853 kommit
hem från en lång slädfärd utåt isen. Han såg ovanligt
allvarlig ut och lät genast kalla hela besättningen upp
på däck.
Efter att åt den ha sagt några vänliga, erkännande
ord delgaf han dem alla sitt beslut att låta en del af
befälet och manskapet bryta upp. En afdelning af 30
man skulle begifva sig till det omkring 820 kilometer
från deras vinterhamn belägna Port Leopold, en annan,
och däribland missionären, dr Miertsching, och Harald,
skulle i slädar färdas till Prinsens af Wales land,
hvarest förråder funnos, och därifrån de sedan, i den mån
hundarna dugde, skulle fortsätta och söka sig väg hem.
Själf ville kapten M’Clure med den starkaste delen af
besättningen försöka att stanna kvar ännu en vinter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
