Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Tolv på det trettonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liggande ofullbordade. Tråkigt men ohjälpligt. Man får
ju bara ett liv att begagna. Dörren fick lämnas på glänt
efter mig.
När jag sedan fick en andra livschans med ytterligare
år att utnyttja visste jag att den måste utnyttjas. Så
snart jag kom upp ur narkosen började jag därför att på
allvar hämta upp den sommaren 1940, ty just denna
tolvåring som skulle fylla tretton hade kommit att
bestämma mig. Jag ville veta mer om honom för att bättre
ta vara på den tid jag fått.
Men denna personliga nödvändighet att hämta upp
1940 hade i och för sig inte med skrivandet att göra. Till
återtagande behövs varken skrivbord eller
ordbehandlare. Jag kan göra det i en sjukhussäng om så är. Jag
kan öppna tiden och se det hela igen. Med färger och
allt. Det hade jag lärt mig redan då som tolvåring.
Lägga mig på golvet, eller soffan och stänga av det hela runt
mig och vara helt tyst, börja bolla med en kniv eller
tomflaska eller nyckelknippa för att komma igång och
så börja se det hela; fantisera, som jag då kallade det. Så
gör jag ju. Gun bryr sig inte om det när jag ligger med
öppna ögon och tänker — som det nu heter — någon
dag och låter allting rullas upp framför mig och scener
tas om och om igen; andra kvinnor jag levt samman
med har retat sig på det. Visst tvangs jag nu hämta upp
1940 men någon personlig nödvändighet att stiga upp
ur sjuksängen och sedan sitta knappande vid
tangentbordet fanns inte.
De personliga känslorna angår mig men inte
publiken. Fast jag utnyttjar dem nu när jag skriver och låter
så det privata tjäna det allmänna. De driver. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>