Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En anständig man kommer fram ur vårt femtiotal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som jag tyckte artade sig. Det var på Expressens
trasmaskerad vi kommit överens om resan. Den hade Gun
och jag arbetat med för att få in pengar. Svenolle hade
sålt en upplaga till Bokkonsum och Ebba hade just fått
Ester Lindahl-stipendiet — 6 000 tror jag det var på då
— men Gun och jag hade till slut bara haft 600
tillsammans när vi lämnade Stockholm. Fast det hade vi inte
låtsats om. Jag skrev därför artiklar som jag skickade
upp och sökte kränga i Stockholm. Ibland kom ett
honorar.
Om kvällarna trummade vinterregnet mot taket. Vi
satt då efter maten alla fyra — alla tre efter det att Ebba
flyttat ner till byn — kring den susande fotogenlampan,
resonerade om konst och litteratur och politik;
berättade historier mer eller mindre sanna och berusade oss
på det tunga, söta vinet. Svenolle vägde på stolen och
deklamerade:
Chicago is a tough town. People die harder there.
And Private Eye Jim Rehm was the kind that takes a
lot of killing — they butchered his client in front of
his door — they beat the hell out of his girl — the
cops framed him with a murder rap — but it took
more than that to get rid of Jim Rehm.
Det lät någonting. Som om det varit en fransman som
skrivit hårdkokt låtsasamerikanska. Sådant vi läst i
Paris. Inte Boris Vian kanske men väl Léo Malet. Sådant
som André översatte — om det nu var översättningar
— åt Série Noire. Det var ju i Paris det hårdkokta blivit
litteratur som det var från Paris Hot Jazz blivit musik åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>