Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bortom anständigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bild/Kulturfront bildades 1971 och både Anders och jag deltog i
uppbygget. Det är dock troligt att vi numera inte ens
umgåtts privat längre om Annika och Anders inte varit
grannar på andra sidan länsgränsen... på fem minuters
avstånd. Men i forhållandet till dem vill jag se ett
framsteg från den generation i vilken Gunnar och Herbert
Tingsten levde. Där var vänskapen hetare liksom hatet.
Vi förmår hålla oss mer anständiga.
Fast inte heller det är kärnan.
"Vi träffades senast för någon vecka sedan. Det var
Annika Hagström som ringde och bad oss komma över"
skrev jag. Det är sant men det döljer något. Gun och jag
hade varit på deras sommarbjudning. Den brukar de ha
i början av juli, ett stort svep med folk från press, förlag
och TV, vänner och bekanta. Denna gång gick vi mitt i
varmrätten. Utan att ens tacka och säga adjö. Annika
kom ut på trappen och vinkade. Då körde vi redan
därifrån.
Annika ringde sedan på kvällen. Gun förklarade att
hon blivit dyster. Kommit ihåg hur det varit förr.
Kommit att tänka på Jacob Dahlin. Han brukade ju vara
där. Nu var han död. Annika hade varit vid hans sida
under sjukdomen. Hon är ju sådan; varm. Hon tar
ansvar för sina vänner. Jacob var inte bara arbetskamrat,
han var också kanske en hennes närmaste vän. Gun
tyckte om honom. Till hennes sextiofemårsdag hade
den då mycket sjuke Jacob skrivit:
– En halvblind herre numera rätt tunn han sitter i
Stockholm och hurrar för Gun ...
Så det var inte så konstigt att vi gick. Kanske.
Men det var det ty skälet var ett annat. Denna gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>