Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från Medeltiden - XII. Qvarlefvor af medeltidens kyrkliga konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533» Cikt
150
himmel, i floder och källor. Men snart började man att vid
kyrkorna hafva en för döpelsen serskildt inrättad vattencistern
med ett öfverbygdt hus, som kallades dophus (baptisterium),
hvilket, sedan kyrkobruken blifvit mer utbildade och dopet be-
traktadt som en helig handling, som var oåtskiljclig från sjelfva
kyrkan, inflyttades inom kyrkans murar och gaf upphof till
bruket af dopfuntar. — Som bekant, äro dopfuntarna ett slags
smärre stenkar, mestadels af rund form och så stora, att ett
nyfödt barn i dem beqvämligen kan rymmas. De bestå van-
ligtvis af tre delar: skålen, som innehöll dopvattnet, eller den
egentliga funten, mellanstycket, samt plinten eller fotstycket.
I funtskålens botten befinner sig ofta ett rundt hål, som till-
täpptes med en träpropp, genom hvilket hål dopvattnet uttömdes.
Det kan förefalla besynnerligt, att i hela Nerike icke fin-
nas flera än sj u dopfuntar 2), och icke en gång alla dessa full-
ständiga; men ser man förhållandet närmare an, så behöfver
man ej länge leta efter förklaringen, enär knappast en kyrka
finnes, der man ej på kyrkogården eller i bårboden träffar styc-
ken och lemningar efter de sönderslagna dopkärlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
