Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XIX. Byggnadssätt, klädedrägt, sedvänjor och bruk i högtidslag och hvardagslif i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
friarens stora förmögenhet, utsigter på arf och andra förträff-
liga egenskaper, omsider framställde en höflig förfrågan, om
den omhandlade personen hade lof att ”helsa på . Som gifter-
målet i vanligaste fall förut var afhandladt och beramadt både
emellan kontrahenterna sjelfva och deras slägtingar, så var bön-
målskarlns uppträdande många gånger icke annat än en forma-
litet, ämnad att gifva eclat åt en redan aftalad förbindelse. Se-
dan det svassande talet var slutadt, vände sig ungmön till sin
far och frågade, om hon hade hans tillstånd att ”lofva bort sig ,
och då han härtill sagt sitt ”ja”, anmodades bönmålskarln att
framföra hennes svar till friaren, att han nu vore välkummen ,
hvarpå ombudet ståtligen undfägnades och frieriet var afslutadt.
Den derpå följande förlofningen skedde ej med ring, utau
med åtskilliga fästegåfvor, som de trolofvade förärade hvarandra,
hvilka gåfvor med ett gemensamt namn kallades ”begåfning”
och ansågos lika förbindande som en ringförlofning. Fästman-
nens begåfning bestod i ”brudbok (psalmbok), brudschal (sil-
keshalsduk), ”brudhandskar”, utsydda med silkesblommor och
paljetter, samt "stycke" och "bindmössa". Fästmöns fästegåfvor
utgjordes af "lärittaskjorta" (lärftsskjorta), "brudgummastrumpor"
och "brudgummaväst". Blef förlofningen af en eller annan or-
sak om intet, var den utaf parterna, som slog upp partiet, skyl-
dig att återlemna begåfningen eller lösa dess fulla värde med
penningar. — I äldre tider brukade fästmön, åtföljd af nagon
hustru i slägten, vandra omkring till fränder och grannar för
att insamla gåfvor till den blifvande bosättningen. Detta kal-
lades ”brudstugång”, men blef såsom ett oförsynt tiggeri, som
icke sällan utsträcktes till alldeles okända personer, inom flera
församlingar genom formliga sockenstämmobeslut afskaffadt ^).
Sedan det var utlyst, eller de unga, som skulle gifta sig,
som man sade, ”tre gånger ramlat utför predikstolen”, och en-
•) Svenn-vad, Soclenst.-Prot. d. 30 Nov. W%. ”§ 7. Blef brudstugugången, säsom ett
oförsvarligt tiggeri, alldeles aflagd, och om någon understår sig här efter åth att löpa dherefter
i Socknen böte både pijga och hustru, som henne följer, hvar sin kanna vijn til kyrkian och
hvad the hafva samblat tags dhem ifrån igenom fjerdingsmannen och gifves i fattigstufvan”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
