Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
hundar ge hals. Det är från Agua Blancas
rancho.7) På Agua Blanca har man samlat sig
kring eldstaden. Där sitter herrn i huset, don
José själf, myndig och lat och rullar sig en ciga
rett af majsblad, den han tänder på en brand,
som en liten flicka, hvars blå ögon skvallra om
främlingsblod, räcker honom. Där sitter doña
Julia, husmodern och sönerna och den blinda
dottern, gummans älskling, dotterbarnet af henne,
som dog därför, att hon blef öfvergifven, tjänarne och deras ungar, húndame och katten.
Äfven vildsvinsungen, som don Felix hämtat
från skogen, njuter den sköna värmen och skrub
bar sig förnöjd mot doña Julia. Nästan inne
i elden sitter den rufsiga papegojan.
Man hälsar oss välkomna, utbyter några sir
liga, vänliga fraser, makar åt sig, bjuder ryttarne
stolar. De äro redan gamla vänner till folket
på gården. De känna dem, deras planer, deras
förhoppningar och deras sorger. Vänner, som
kommit dit med ödet, vänner som gå med ödet,
och som aldrig komma mer igen. Ja, ibland får
man en vän, kanske mer än en vän. En kort
tids samvaro, rik på sympati — det är allt. Man
möts aldrig mer. Det är ändå underligt, ibland
mer än underligt.
Maté, nationaldrycken bjudes kring. Sam
talet rör sig kring traktens små händelser. Med
ett undrande, oförstående leende frågar man oss
om våra gräfningar och fynd, och där berättas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
