Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils märkte det inte, ville inte märka det.
Lyssnande stod han där, med säkert tag om en av
räck-stolparne, liksom han velat försäkra sig om att ingen
skulle kunna knuffa honom bort från denna örats
sabbat.
Det hade börjat ljusna, då Jönsa-gubben gäspade,
brett och suckande, reste sig och gick.
Ungdomsskaran tunnades av, och Hök, kvällens ordinarie fiol,
tyckte det började bli tråkigt att sitta kvar längre.
En stund lät han dock förmå sig att stanna, men
stråken började bli lam och matt, det var som
fiolen hade gäspat. Med ens bröt spelmannen av —
fåfängt sökte några ungdomar övertala honom att
dröja »bara en liten stund till» —, reste sig, stack
instrumentet under armen och gick hastigt sin väg.
Nu var det ingenting som lönade att stanna för
längre. Danslekar och sådant brydde Nils sig inte
om, det var musiken han haft ärende till. När den
var slut, skyndade han sig bort.
Duven och frusen gick han över gärdena, tog
genstigar, där iskall dagg låg på det höga gräset och
kylde hans bara ben, så att han huttrade och satte i
med att springa för att återfå värmen i sin lilla, magra
kropp. Såg solen stiga upp över skogskanten i öster,
glödande, glänsande och härlig, med brinnande
strålknippen över hela nejden. Det var som
skogsbackarna fattat eld . . . Han var så sömnig, så sömnig.
Och hem till den lilla, mörka vindsskrubb, han
fått sig upplåten, kom en uttröttad, frusen liten par-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
