Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vanligt. Man hade för längesedan börjat samlas,
grannar och släkt, storfolk från Kyrkbyn och allt.
Äkdon efter åkdon hade svängt fram och lastat av.
man bänkade sig inne i all ståten, satt där och såg
på varann, väntande på övlig välfägnad, som dock
dröjde, vad fel det nu var. Grannas kära far, viktig
och rakryggad, hade mer än en gång rest sig upp
och tittat och undrat. — Nej, nu kunde han inte
hålla sig längre. Han trädde fram till värden, med
den höga skorstenshatten i hand, färdig att påtaga
kyrkkäppen klar och allt; och så sa’ han:
»När dä ska vara, då ska dä också vara; men när
dä ska låtsas vara, å inte är — ja, då är ’e jag som
går hem!»
Sagt, och så adjö. Han gick mot dörren.
»Stopp nu», mente värden, inte mindre bestämd
och högtidlig, »hem ska du inte gå, nej, åka ska du/»
Skedde som sades. Kyrkvagnen kom fram, häst
sattes före, och den otålige skjutsades till hemmet
— tio minuters väg från bröllopsgården.
Denna istadighet fortplantades och kvarlevde.
Därför, då en av Lundala-döttrarna, tvärt emot
föräldrarnas tydliga önskan, äktade en tjänare, togs
detta så illa upp, som om Johanna — så var den
fåvitska flickans namn — begått något skamligt,
van-ärande brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
