Av Verner von Heidenstam
Här kryper som skygg för himmelens ljus
den stolta tallen till markens grus.
Se bergen, de stå ej med tinnar, som vitna
i evig snö, men låga och grå;
de stå som trasmän med slitna
och färglöst blacknade kappor på.
Och valde vi språkets mörkaste ord,
de voro ej mörka, ej tunga nog
att måla i dikt den fosterjord,
som evigt predikar sitt kalla: försaka,
hur bonden biter sin svarta kaka
och stenarna rassla under hans plog.
Hur låg, hur grå, hur glädjetom
står trakten runt min stig!
Min födelsebygd, du hälsar mig
i trasor och fattigdom.
