- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
43

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 43 —

eller ville behålla henne för sig själf. Möjligheten af att någon, som en
gång sett Lygia, ej genast skulle önska att äga henne, kunde han aldrig
tänka sig. Den våldsamhet i känslor, som låg i hans släkt, rykte honom
med sig som en vild häst och beröfvade honom all själsnärvaro.

»Min höfding,» sade han med bruten röst, »återvänd hem och vänta
på mig. Jag säger dig, vore Petronius än min egen fader, skulle jag
dock hämnas på honom den oförrätt Lygia lidit. Återvänd hem och
vänta på mig. Hvarken Petronius eller kejsaren skall hafva’henne.»

Med knutna händer gick han fram till vaxmaskerna i atrium
och utbröt:

»Vid dessa dödligas masker! Då dödar jag hellre oss båda!»

Han ropade ännu ett: »Vänta på mig,» sprang som en vansinnig
ut genom atrium och rusade till Petronius’ bostad, kastande åt sidan
alla fotgängare, som råkade komma honom i vägen.

Aulus återvände hem med mera tillförsikt. Han var säker på, att
om Petronius hade bedt kejsaren taga Lygia för Vinicius’ räkning, skulle
Vinicius föra henne tillbaka till hans hus. Äfven var den tanken honom
till stor tröst, att blefve Lygia ej befriad, skulle hon dock blifva hämnad
och förr lida döden än bli vanärad. Han litade på Vinicius. Han hade
sett hans ursinniga vrede och kände hela familjens medfödda häftighet.
Han skulle själf ha dödat Lygia, fast han älskade henne som vore han
hennes far, hellre än gifva henne åt kejsaren, och han hade utan tvifvel
gjort det, om han ej tänkt på sin son, den siste ättlingen af hans släkt.
Aulus var soldat, han hade knappast hört något om stoikerna, men till
sina tänkesätt var han ej långt aflägsen från deras åskådning — döden
var för hans stolta sinne vida att föredraga framför vanära.

Då han kom hem lugnade han Pomponia och gaf henne all tröst,
han kunde, och båda afvaktade nu något budskap från Vinicius. Ibland,
då någon af slafvarnas steg hördes i atrium, tänkte de, att kanske
Vinicius kom med deras älskade barn till dem, och de voro redo att ur
djupet af sina hjärtan välsigna båda. Men tiden gick och ingenting
hördes af. Först fram emot aftonen hördes hammarens slag på porten.
En slaf inträdde och gaf Aulus ett bref. Fastän den gamle soldaten
satte sin stolthet i att kunna behärska sig, darrade hans hand då han
tog det, och han läste det hastigt, som om det gällt hela hans
släkts välfärd.

Så mörknade hans ansikte, som om skuggan af ett moln farit
öfver det.

»Läs,» sade han till Pomponia.

Hon tog brefvet och läste följande:

»Marcus Vinicius hälsar Aulus Plautius. Hvad som händt, har skett
på grund af kejsarens vilja, inför hvilken I mån böja eder, såsom jag
och Petronius böja oss.»

Det blef alldeles tyst i rummet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:18:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/neros/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free