Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 337 —
från fängelset. Hon hoppades äfven ifrigt, att Aulus och Pomponia
skulle komma. Hvarje hennes ord andades hänförelse och hopp. Det
fanns endast en sak i brefvet, som rörde jordiska ting, det var en
begäran till Vinicius, att han skulle taga hennes kropp från spoliarium
(ett rum, där slagne gladiatorer afkläddes) och begrafva den, som om
hon varit hans hustru, i den graf, där han själf en gång skulle hvila.
Vinicius led, när han läste detta bref, men det tycktes honom på
samma gång, att det vore omöjligt, att hon skulle dö på detta sätt. Han
trodde det icke och skref till henne, att Kristus säkert skulle befria
henne, och att aposteln bedt för henne.
Men när Vinicius nästa dag kom till fängelset, kom centurionen
genast fram till honom och sade:
»Herre, Kristus har varit dig nådig. I går kommo kejsarens och
prefektens frigifne för att utvälja några kristna jungfrur. De frågade
efter din trolofvade, men Herren sände henne en farlig feber, som rasar
i fängelset, och då lämnade de henne. I går afton var hon utan
medvetande, och välsignad vare sjukdomen, som räddade henne från vanära!»
Vinicius måste stödja sig mot centurionens axel för att icke falla,
men den andre fortfor:
»Lofvad vare Kristus! De togo Linus till tortyren, men då de sågo,
att han var döende, läto de honom vara. De måste gifva henne åt dig
nu, och Kristus skall återgifva henne hälsan.»
Den unge tribunen stod ett ögonblick med sänkt hufvud, men så
såg han upp och sade:
»Ja, du har rätt, Kristus som räddade henne från vanära, skall
äfven rädda henne från döden.»
Han gick nu hem för att sända folk efter Linus och låta föra honom
till en af sina villor.
Men när nu Petronius lick höra, hur allt stod, beslöt han alt
handla. Han uppsökte kejsarinnan för andra gången. Han fann henne
vid lille Rufius’ bädd. Barnet kämpade mot en häftig feber, och hans
moder skötte honom under förtviflade tankar, att om hon nu lyckades
rädda honom, skulle det kanske endast vara till en mycket förfärligare död.
Helt och hållet upptagen af sin egen smärta, ville hon icke ens
höra talas om Vinicius och Lygia, men Petronius skrämde henne.
»Du har förolämpat en ny, okänd gudomlighet,» sade han. »Du
dyrkar också den hebreiske Jehovah, men de kristna påstå, att Kristus
är hans son. Tänk då efter, om icke faderns vrede förföljer dig? Hvem
vet, om detta icke är hans hämnd, hvem vet, om icke Rufius’ lif beror
på, hur du kommer att handla?»
»Hvad vill du då, att jag skall göra?» frågade kejsarinnan
förskräckt.
»Mildra de vredgade gudarna!»
»På hvad sätt?»
»Lygia är sjuk. Sök att förmå kejsaren och Tigellinus att gifva
henne åt Vinicius.»
»Tror du, att jag kan göra det?» frågade hon helt förtviflad.
»Du kan göra något annat. Om Lygia tillfrisknar, skall hon gå till
döden. Gå till Vestas tempel och bed öfver-vestalen att vara vid
Tullia-num i det ögonblick, då de leda ut fångarna, och befalla, att jungfrun
skall frigifvas. Prästinnan skall icke neka dig det »
43. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
