Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIV - LV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 338 —
»Men om Lygia dör?»
»De kristna säga, att Kristus är straffande, men rättvis. Du kanske
mildrar honom endast genom din önskan att hjälpa.»
»Han må gifva mig något tecken, som skall hela Rufius.»
Petronius ryckte på axlarna:
»Jag har icke kommit som hans sändebud, gudalika, jag endast
säger dig: Stå väl hos alla gudar, både romerska och främmande!»
»Jag skall gå,» svarade Poppæa med bruten stämma.
Petronius drog ett djupt andetag. »Jag har dock slutligen uträttat
någonting,» tänkte han, men till Vinicius sade han sedan:
»Bed din gud, att Lygia icke måtte dö af sin sjuk"dom, ty om hon
tillfrisknar, skall öfversta prästinnan för vestalerna låta frigifva henne.
Kejsarinnan själf skall bedja henne göra det.»
»Kristus skall befria henne,» sade Vinicius med feberglänsande ögon.
Poppæa hade gärna för Rufius’ skull offrat åt alla jordens gudar,
och nu skyndade hon samma afton till vestalerna och lämnade sin son
i sin trogna Silvias vård, en tjänarinna, som ammat Poppæa själf.
Men i palatset hade redan en dödsdom utfärdats mot barnet, och
knappt hade Poppæas bärstol försvunnit genom stora porten, förr än
två frigifna inträdde i rummet, där hennes son hvilade. Den ene kastade
sig öfver Silvia och satte en kafle i hennes mun, den andre kastade en
bronsstaty på henne och dödade henne med ens.
Därpå gingo de fram till Rufius. Den lille gossen smålog emot
dem i sina plågor, han blinkade med sina vackra ögon, som för att se,
hvilka de voro. De togo gördeln från hans amma, lade den om hans
hals och drogo åt. Gossen ropade en sista gång på sin mor och dog
genast. Därpå lindade de in honom i ett lakan, och redo hastigt
därifrån till Ostia, där de kastade kroppen i hafvet.
Poppæa träffade icke prästinnan, som med vestalerna var hos
Va-tinius, och därför återkom hon snart. När hon fick se den tomma
bädden och Silvias lik, svimmade hon. Och sedan hördes hon skrika
vildt hela natten och följande dag.
Men ett par dagar därefter befallde kejsaren henne att närvara vid
en fest. Och hon kom, klädd i sin ametistfärgade tunika, förstenad,
guldhårig, tyst, besynnerlig och olycksbådande som en dödens ängel.
FEMTIOFEMTE KAPITLET.
Innan Flavierna hade uppfört Colosseum, voro Roms amfiteatrar
byggda af trä, och följaktligen hade nästan alla brunnit ned under
eldsvådan. Men Nero hade låtit bygga flera nya, för firandet af de utlofvade
skådespelen, och däribland en jättestor teater, till hvilkens byggande
man omedelbart efter brandens slut hade fört väldiga trädstammar från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
