Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 383 —
»Visa mig medlen därtill,» svarade Vinicius bittert.
»Jag tänkte, att du skulle veta någon utväg. Jag vet bara ett
sätt ...»
Han vände sig mot gallret.
»Den vägen... men där är väl soldater utanför?»
»Hundra pretorianer.»
»Då kunna vi icke komma förbi?»
»Nej.»
»Ilur kom du in?»
»Jag fick ett tillståndsbevis af uppsyningsmannen för grafvarna.»
Vinicius hejdade sig hastigt, som om någon idé kommit för honom.
»Vid Gud!» utropade kan. »Jag stannar här! Låt henne taga mitt
kort, hon kan svepa in sig i en mantel och komma ut. Det finns
många halfvuxna gossar bland likbärarna, så att pretorianerna lägga
icke märke till henne. Och kommer hon väl till Petronius’ hus, är hon
i säkerhet.»
Men lygiern sänkte hufvudet och sade:
»Hon skulle aldrig samtycka till det, ty hon älskar dig. Och
dessutom är hon ju sjuk, ur stånd att stå upprätt. Och om du och den
ädle Petronius icke kunna rädda henne, hvem skall då göra det?» tillade
han med en suck.
Vinicius böjde sig åter ned öfver Lygia. Månen sken in genom
gallret och lyste snart upp hennes läger. Nu slog Lygia upp ögonen.
Hon lade sin hand på Vinicius arm.
»Jag visste, att du skulle komma,» sade hon.
Han kysste hennes händer och tryckte henne intill sig.
»Ja, jag är hos dig, käraste! Måtte Kristus vaka öfver dig och
befria dig!»
Han kunde icke säga något mer, han var rädd att förråda sin
smärta inför henne.
»Jag är sjuk, Marcus,» sade Lygia, »och jag skall dö, på arenan
eller här i fängelset. Jag liar bedt om att få se dig, innan jag dog,
och du kom — Kristus hörde min bön.»
Han tryckte henne fastare intill sig, ur stånd att svara, och hon
fortfor:
»Jag såg dig genom gallerfönstret i Tullianum. Jag såg, att du
ville komma in till mig. Nu har jag fått ett ögonblicks medvetande,
så att vi kunna få taga farväl af hvarandra. Jag går till Honom, Marcus,
men jag älskar dig och skall alltid göra det.»
Vinicius gjorde en våldsam ansträngning för att behärska sig och
sade med röst, som han sökte göra så lugn som möjligt:
»Nej, käraste, du skall icke dö. Aposteln bad mig tro och hoppas,
han har bedt till Gud för dig. Kristus älskar honom och skall icke
vägra honom något. Nej, jag tror, jag vet, att du icke skall dö I»
De voro länge tysta. Utanför hördes vakten spela »mora», och ett
barn snyftade. Ljuset hade slocknat, men månen lyste klart in.
Slutligen gjorde Lygia en rörelse, hon lyfte Vinicius’ hand till sina läppar
och bad honom icke sörja för hennes skull, utan lofva att tålmodigt
underkasta sig, om hon skulle dö. »Ty då skall Kristus förena oss,»
tillade hon.
Vinicius slöt henne i sin famn och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
