Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIX - LX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 384 —
»Jag lofvar dig det, vid ditt eget heliga hufvud!»
Hennes bleka ansikte strålade, hon lyfte än en gång hans hand till
sina läppar och hviskade:
»Jag är din hustru.»
Där utanför hördes vakten gräla om sitt spel, och fängelsets murar
stodo mörka och dystra öfver henne. Men Vinicius och Lygia glömde
allt omkring sig, fängelset, vakterna och hela världen, och kännande
änglars närhet började de bedja.
SEXTIONDE KAPITLET.
Under tre dagar, eller rättare tre nätter, störde ingenting deras
frid. När arbetet var slut, hvilket bestod i att skilja de döda från de
lefvande och de sjukaste frän dem, som ännu voro vid bättre hälsa,
gick Vinicius till Lygia och stannade hos henne, tills dagen bröt in.
Och under samtal om döden vande de sig mer och mer vid tanken på
att Lygia skulle dö, de liksom skilde sig från allt jordiskt och nästan
längtade efter att få dö. Det tycktes dem båda, att de redan började
nås af evigheten. De talade om hur de skulle vara tillsammans och
älska hvarandra, men bortom grafven. Deras enda farhåga var, att
Kristus skulle skilja dem åt, men de hoppades och ville icke tro, att
han skulle göra det.
Petronius förvånades, när han träffade Vinicius på dagen, öfver den
frid, som låg utbredd öfver hans drag. Han undrade, om Vinicius
funnit någon utväg att befria Lygia, och kände sig sårad öfver att hans
systerson icke anförtrott honom den. Slutligen kunde han icke
underlåta att fråga honom.
»Du är förändrad,» sade han. »Haf inga hemligbeter för mig, jag
kan och vill hjälpa dig. Har du någon plan?»
»Ja,» svarade Vinicius, »men du kan icke hjälpa mig. När Lygia
dött, ämnar jag bekänna, att jag är kristen och följa henne.»
»Då har du intet hopp?»
»Tvärtom. Jag hoppas, att Kristus skall gifva henne åt mig, och
att vi aldrig skola skiljas mer.»
Petronius gick missnöjd och besviken af och an:
»Din Kristus behöfs icke till det — vår Thanatos* kan göra dig
samma tjänst.»
Vinicius svarade med ett sorgset leende:
»Nej, käre vän, du vill icke förstå mig.»
»Jag hvarken vill eller kan. Om jag kastar en guldbägare i hafvet,
kan ingen af våra gudar gifva den tillbaka åt mig, och om icke er gud
är bättre, vet jag icke, hvarför ni skola ära honom öfver alla andra.»
"j|* Döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
