Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 400 —
Slutligen stannade hans blick högre upp pà raderna, hans bröst höjdes
och sänktes något hastigare, och åskådarna sågo med förundran hur
den döendes ansikte ljusnade af ett leende. En stråle af förklaring
tycktes falla på honom, ögonen voro riktade uppåt, och en tår rullade
långsamt ned från hans kind.
Och han var död.
I samma ögonblick ljöd en fast, kraftfull stämma högt uppe under
purpurgardinen:
»Frid öfver martyrerna!»
Det blef alldeles tyst i amfiteatern.
Sedan nu Neros facklor brunnit, voro fängelserna utrymda, så när
som på några tiotal kristna, hvilka blifvit sparade för ett sista
skådespel. Men massan var trött på blod nu, den visade tydlig leda för
skådespelen. Och äfven lade den i dagen en stigande oro till följd af
de dömdas lugna, besynnerliga beteende. Tusentals människor voro
gripna af samma fruktan, som Vestinius hyste. Sjukdomar, som från
fängelserna spredos lit i staden, ansågos som ett strä|f af de
kristnas gud.
Nero och Tigellinus gjorde likväl allt hvad de kunde för att stå
väl hos folket och lugna det. Man delade ut hvete, vin och oliver,
gjorde allt så lätt som möjligt för dem, som skulle bygga sig nya hus,
och vidtog alla slags försiktighetsmått mot eldfara.
Men befria de sista kristna ville de likväl icke, och senaten vågade
icke föreslå det. Lygia och Ursus lefde i fängelset, afskilda från
världen; endast emellanåt nådde en eller annan berättelse om hvad som
skedde med deras trosförvanter fram till dem.
Vinicius och Lygia lefde icke skilda åt i sina tankar, ehuru det
låg tjocka murar emellan dem. Hvarje deras tanke var gemensam, och
allt hvad de önskade gick ut på att en snar död måtte förena dem.
Lygia säg äfven däri befrielse från fångenskapen, och Vinicius hade
hoppet att då blifva förenad med henne i döden, när förening med den
älskade nekats honom i lifvet. Ursus lefde på samma sätt som Lygia,
försänkt i sin egen tankevärld. I hans hederliga, barbariska hjärta,
fanns en innerlig önskan att få dö som Kristus pa korset, och sedan
drömde han sig ett härligt lif efter detta. Han skulle fortfara att
tjäna sin drottning, något annat kunde han icke tänka sig. Han hade
blott en farhåga: den att blifva söndersliten af vilda djur i stället för
att korsfästas.
I sitt hemland hade Ursus varit den främste i jakten och den
starkaste af sina jättelika landsmän. Han kunde upptaga strid med
hvilket djur som helst. Sedan han kommit till Rom hade hans käraste
tidsfördrif varit att gå omkring i djurgårdarna och betrakta djuren,
både dem han kände igen och de som voro nya för honom. Och
skulle ban nu dömas att slitas sönder af någon björn eller tjur,
fruktade han, att hans natur skulle taga öfverhanden och att han skulle
kämpa för sitt lif i stället för att blindt foga sig i sitt öde och uthärda,
hvad som lades på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
