Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII - LXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 401 —
Under afvaktan härpå beredde han sig till dörren genom att den
korta återstående tiden vara så hjälpsam och tjänstvillig han kunde.
Och snart lärde sig alla att hålla af denne store godmodige barbar,
som de förut fruktat för han styrkas skull och för den motvilja för
att vara fjättrad, som han hyste, och som kom honom att slita af sig
alla kedjor som lades på honom. Han gick nu fritt omkring i
fängelset, utan en tanke på att göra bruk af sin kraft och rymma, endast i
vänliga och välmenta omsorger för andra, allt i väntan på att få dö
martyrdöden.
SEXTIOTREDJE KAPITLET.
En afton fick Petronius besök af en senator, Scevinus, som började
ett långt samtal med honom och äfven yttrade sig om de svåra tider, i
hvilka de lefde, och om kejsaren. Han talade så rent ut, att Petronius
kände sig förvånad, ehuru bägge voro vänner, så att de borde ha
kunnat talat öppet med hvarandra. Scevinus klagade öfver allt vanvett
och all orättvisa, som rådde i Rom, och var öfvertygad om att
alltsammans skulle sluta med en katastrof, svårare än till och med Roms
brand. Han lät påskina, att missnöjet var utbredt inom alla klasser.
Fenius Rufus, näst högste befälhafvare för pretorianerna, måste ofta
göra våld på sig för att icke sätta sig upp mot Tigellinus’ vanvettiga
befallningar, och bland själfva folkmassan såväl som vid hofvet växte
allt mer och mer antalet af dem, som knotade öfver kejsarens
beteende.
»Hvarför säger du allt detta?» frågade Petronius.
»Af oro för kejsaren,» svarade Scevinus. »Jag har en aflägsen
släkting bland pretorianerna, och jag vet genom honom, hvad som
försiggår ute i lägret. Missnöjet växer äfven där. Caligula, minns du, var
också alldeles vanvettig, och du vet, hur det gick. Cassius Chærea
kom. Det var ett ohyggligt dåd, och helt visst skall ingen af oss prisa
det. Men dock befriade han världen från ett vidunder.»
»Du menar således: ’Jag berömmer icke Chærea, men han var
en utmärkt människa, och jag skulle önska, att gudarna gifvit oss
många sådana som han’,» inföll Petronius.
Men Scevinus bytte om samtalsämne och började i stället loforda
Piso, prisade hans släkt, hans ädla sinnelag, hans trofasthet mot sin
hustru och slutligen hans förstånd, hans lugn och den underbara gåfva,
han hade, att kunna vinna människor.
»Kejsaren är barnlös,» sade han, »och alla anse, att Piso bör
blifva hans efterträdare. Och alla skulle helt säkert hjälpa honom att
vinna makten. Fenius Rufus håller mycket på honom, Annæus’ hela
släkt är honom tillgifven. Plautius Lateranus och Tullius Senecio skulle
51. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
