[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta och mycket mera möter vandraren i oupphörlig
vexling. Han kan äfven få skåda bergrasens
förstörelser, höra lavinernas dån, pröfva alpvindarnes
orkanlika häftighet och se det förtrollande
färgspelet "Alpengluhen". Till alpernas egenheter
hör också deras dalbildning: i n. och ö. förekomma
mest breda, djupt nedsänkta längddalar, hvilka
genomflytas af betydliga floder, sådana som Rhen,
Inn, Etsch m. fl.; i s. och v. deremot tvärdalar,
som hafva ringa utsträckning och närmast äro att anse
som smala fjällremnor. Dessa senare genomflytas af
smärre floder och bergbäckar. Den kännedom man för
närvarande eger om denna underbara alpverld är ett
resultat af de senaste årtiondenas trägna forskning
(jfr Alpföreningar), ehuru det ännu finnes, i
synnerhet inom Vest- och Öst-alperna, stora trakter,
som kunna kallas nästan okända land.
Systematisk indelning. Alpsystemet indelas i tre
hufvuddelar: Vest-alperna, på gränsen mellan
Frankrike och Italien, Mellan-alperna, som
upptaga större delen af Schweiz, samt Öst-alperna,
som fylla Österrikes s. om Donau belägna tyska
besittningar. Hvardera af dessa hufvuddelar
sönderfaller i kedjor eller sjelfständiga grupper,
hvilka hafva nått sin största utveckling i
Mellan-alperna. Hafs-alperna eller Sjö-alperna
sträcka sig från Col di Tenda eller - med inbegrepp
af de Liguriska alperna - från den östligaste af
Bormidas källor i nordvestlig riktning upp mot
Po’s källor. De Kottiska alperna ligga mellan
Po’s källor och Mont Cenis samt skilja Frankrike
och Italien. De bestå af tvänne parallelkedjor,
mellan hvilka Durance har sitt lopp åt söder. Den
östra kedjans högsta spets är Mont Viso, med en
höjd af 12,269 f.; den vestra åter, som fyller en
del af Dauphiné. har flere toppar af mer än 12,000
fots höjd. På den senare ligger den insänkning, i
närheten af hvilken man borrade Mont Cenis-tunneln,
hvilken förmedlar samfärdseln mellan Frankrike och
Italien. Mont Cenis sjelf reser sin hjessa ett stycke
norrut och står som en hörnpelare på gränsen mellan
de Kottiska och de Grajiska alperna. Dessa sträcka
sig till Dora Balteas dalgång och hafva toppar
af betydlig höjd. bl. a. Mont Iséran, som är den
högsta och når 12,450. f. På dem ligger äfven Lilla
S:t Bernhard. Öfver sistnämnda berg gick den gamla
alpvägen mellan Italien och Gallien. I n. v. sträcker
sig en mängd parallelgrupper, sammanfattade under
namnet de Savojska alperna, hvilka äro genomskurna
af en mängd dalgångar i olika riktningar. Nära till
dem sluta sig de berggrupper, hvilka sammanfattas
under namnet de Penninska alperna och sträcka sig
från Arve’s källor i Chamouny i v., till schweiziska
alpernas jätte. Monte Rosa, i ö. Till dem, och
således till Mellan-alperna. räknas Mont Blanc-gruppen;
hvars bergmassor upptaga ett område af 5 mils
längd och 2 mils bredd och af hvars höjder Bosse
du Dromedaire är Mont Blancs egentliga topp och
den högsta punkten i hela vår verlsdel, 14,817 f.
I östlig riktning från Mont Blanc sträcka sig
Wallis-alperna. genom Rhône’s floddal skilda från
Bern-alperna i n., liksom genom Val d’0ssola från
Tessin-alperna i ö. De visa sig väldigast i Monte
Rosa-gruppen, hvilken har flere toppar af öfver
14,000 fots höjd, med det egentliga Monte Rosa eller
Dufour-spetsen såsom jätten bland dem alla, 14,278
f. I n. ö. afslutas de Penninska alperna genom en
märkvärdig insänkning vid foten af Simplon, der den
präktige Simplonvägen, som förbinder Rhône-dalen
med Tosadalen, går fram. En dylik insänkning finnes
äfven vid Wallis-alpernas vestligaste gräns, der en
passväg går fram vid Stora S:t Bernhard. Midt emot
Wallis-alperna, på andra sidan Rhônedalen, sträcka
sig Bern-alperna - med sin rad af berggrupper, sina
vidsträckta isfält och sina egendomligt bildade
toppar - från Lac Leman i ö. ut till den af Aar
genomflutna Haslidalen. Hela denna fjälltrakt bär
namn af Berner Oberland och hör till de mest kända
liksom till de mest storartade delarne af hela
alpområdet. Dess förnämsta spetsar äro Wetterhorn,
Schreckhörner, Jungfrau och Finsteraarhorn, hvilken
sistnämnda är den högsta, omkring 13,000 fot. Vid
östra gränsen af Berner Oberland ligger den af höga
berg omgifna platåsänkning, som bär namnet S:t
Gotthard och som icke utan skäl blifvit kallad
"Alpernas hjerta". Der sammanstöta nämligen en mängd
bergskedjor liksom till en medelpunkt, och derifrån
eller från de grupper, hvilka sammanfattas under
namnet S:t Gotthard, utströmma floderna Rhône, Rhen,
Reuss, Ticino m. fl. Der framgår äfven den berömda
farväg, som länge underlättade förbindelsen mellan
Italien och Schweiz. Åt ö., ända fram mot
Brennerpasset, utbreder sig ett virrvarr af
bergskedjor åt olika håll, alla sammanfattade under
namnet de Rætiska alperna, men i sjelfva verket
utgörande en mängd sjelfständiga grupper. Man talar
sålunda om Urner-och Vierwaldstätter-alperna, under
hvilka namn man förstår allt, som ligger mellan
Haslidalen i v., Vierwaldstättersjön. i n. och
Reuss-dalen i ö. Nära till dem sluta sig
Uri-Glarn-alperna, i ö. sträckande sig till Rhen och
i s. genom den främre Rhendalen skilda från
Bundner-alperna. I s. och
s. ö. från S:t Gotthard utbreda sig Tessin- och
Adula-alperna, i s. ned mot de italienska sjöarna,
i s. ö. begränsade af Val Misano och den bortre
Rhendalen. Öfver Adulagruppen finnas flere vägar,
af hvilka de mest betydande gå genom Lukmanier-
och Bernhardinpassen. Från detta pass sträcka sig
fram mot Inndalen, eller det s. k. Engadin, de
norra Bündner-alperna, eller Julier-, Albula- och
Silvrettagrupperna, med sina egendomliga bildningar
och sina många bergpass, af hvilka Splügen, med
en passhöjd af 6,500 fot, är det mest kända. Denna
alpkedja har flere toppar af mer än 10,000 fots
höjd, såsom Piz Kesch på Albula- och Piz Linard
på Silvrettagruppen. Såsom en sidogren åt n. v.,
på gränsen mellan Graubtinden och Tyrolen, kan man
betrakta Rætikonkedjan, af hvars nakna, groteskt
bildade spetsar Scesaplana är den högsta (något
öfver 9,000 f.). På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
