[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra sidan om Inn, från Albulabergcn räknadt,
utbreda sig i den östligaste delen af Graubünden
samt i en del af Italien de Södra Bündner- eller
Bernina-alperna, genom sin höjd och sina jöklar
intagande det fjerde rummet på hela alpområdet. De
begränsas i n. af Engadin, i v. af Liradalen
och Comosjön, i s. af Veltlin, Addaflodens öfre
dalgång, samt i ö. af den tyrolska Etschdalen,
kallad Vintschgau, och Stilfser Joch. Af deras
många bergjättar är Piz Bernina (12,472 f.) den
förnämsta. Nästan omedelbart intill dessa södra
Engadin-alper ansluter sig vid Stilfser Joch den
s. k. Ortel-gruppen, i n. och ö. begränsad af
Etschdalen, i v. af Veltlin och sammanhängande i
s. med den betydande Adamellogruppen, hvilken endast
genom Tonalepasset skiljes från den förra. Norr om
Etsch ligga Ötzthal- och Stubay-alperna, de senare
n. ö. om de förra. Stundom sammanfattas de under
benämningen Tyrol-alperna. Inndalen är deras gräns i
n. liksom Brennerpasset i ö. De intaga en betydande
del af Tyrolen, äro inom hela det österrikiska
alpsystemet de rikaste på jöklar och hafva en mängd
toppar af 10 till 11 tusen fots höjd. Norr om dessa
och de norra Bilndner-alperna och geologiskt hörande
till de s. k. bi-eller kalk-alperna ligga Vorarlberg-,
Algau- och de Bajerska alperna, hvilka endast i sin
södra del gå öfver gränsen för den eviga snön, men
i den s. k. Wettersteingrtippen hafva en höjd af mer
än 9,000 f.
Från Brennerpasset eller, enligt andras åsigt,
från Dreiherrenspitz utbreda sig Öst-alperna ända
ned mot den ungerska slätten med aftagande höjd,
men tilltagande bredd, till dess de fylla hela
mellanrummet mellan Donau och Adriatiska hafvet. Man
kan indela dem i tre hufvud-massor, i det hela
motsvarande den geologiska bildningens olikheter. Till
sjelfva midtpartiet, eller Ur-alperna, hör det område,
hvars ungefärliga gränser äro: i n. Salzach och
Enns. i s. Rienz och Drau. Dit höra die Tauern,
ö. ut till Lungau, delade i flere grupper, af hvilka
Gross-Venediggruppen och Gross-glocknergruppen,
med sin storartade högalpskarakter och sina
glacierbildningar, äro de förnämsta. De yttersta
utsprången af detta midtparti ned mot Donauslätten
sammanfattas stundom, jämte andra bergmassor både
i n. och s., i det gemensamma namnet de Noriska
alperna. På andra sidan om Enns och Salzach
sträcka sig i nordöstlig riktning ända fram mot Wien
de norra kalk-alperna. En öfvergång till dem bilda
Kitzbühel-alperna i v. och Eisenerz-alperna
i ö.; sjelfva resa de sig till sin största höjd och
i sin mest storartade skönhet uti Salzburg-alperna
i Salzkammergut. Vid sydranden af detta alpland
höjer sig Dachstein till en höjd af 9,238 f. Söder
om Rienz- och Draudalarne utbreda sig Öst-alpernas
tredje hufvudmassa, de södra kalk-alperna, hvilka
ej löpa parallelt med midtpartiet, utan i sydöstlig
riktning. De utmärka sig genom sina till form och färg
egendomliga dolomitberg. Till dem höra Fasan-alperna
- hvilka utbreda sig s. om Pusterdalen och inom sig
sluta den storartade pyramiden Vedretta
Marmolata. "dolomiternas drottning" - de
östra Trientin-alperna, de mellan Piave och
Tagliamento liggande Karniska alperna samt n. om
dem Gailthal-alperna, hvilkas östliga fortsättning
äro de genom sin vatten fattigdom utmärkta
Karavankasbergen. De Karniska alpernas fortsättning åt
s. ö. äro de Juliska alperna, i hvilkas norra
del Terglou höjer sin glänsande dolomithjessa,
De bilda åt detta håll alpsysteniets slut och
sträcka sig ned till högslätterna i Kroatien.
Hjr.
I geologiskt afseende kan man dela hela det stora
alpområdet i tre delar, nämligen ett mycket högt, i
nordöstlig-sydvestlig riktning utsträckt midtparti,
Hufvud-alperna, äfven kallade Ur-alperna, som
bestå af granit, gneis och andra kristalliniskt
skiffriga bergarter, samt tvänne något lägre
sidopartier, Bi-alperna, de så kallade norra och södra
kalk-alperna, hvilka nästan uteslutande utgöras af
rent sedimentära bergarter. Inom midtpartiet reser
sig en samling af mer eller mindre långsträckta
bergmassor - s. k. centralmassor - af flere olika
slags granit, gneis och gneisgranit, och emellan samt
omkring dessa befinna sig lager af gneisr hornblende,
skiffer och glimmerskiffcr m. fl. kristalliniska
bergarter äfvensom här och der bergarter, hvilka
tillhöra stenkolsformationen samt jura- och
kritformationerna. - Dessa ursprungligen horisontelt
eller nära horisontelt afsätta bergartslager stå icke
sällan uppresta i lutande ställning samt äro på det
mest invecklade sätt hoptryckta och böjda. Stundom
äro de liksom inklämda emellan två eller flere högt
uppstigande granit- eller gneismassor och förekomma
då endast i dalbottnarne; men ibland bilda de
sjelfständiga, ganska höga bergstoppar. Dessa nu
rådande lagringsförhållanden äro förorsakade af
verkningarna hos de krafter, genom hvilka sjelfva
Alpernas grundstomme upplyftes i höjden, hvarvid
de förut underliggande gneis- och granitmassorna
kommo att likt öar skjuta upp igenom de skiffriga
och de rent sedimentära bergartslagren samt delvis
intaga deras plats. - Centralmassorna äro enligt
Desor 36 till antalet. Bland dessa må nämnas Mont
Blanc, Monte Rosa, vidare S:t Gotthard, Simplon
och Finsteraarhorn. Mont Blanc är af alla dessa
kristalliniska centralberg det tydligast utbildade,
och den solfjäderformiga skiktställning, som har
iakttagits hos flere bland dessa bergmassor, är
der också mycket väl utpräglad. Det inre eller den
egentliga kärnan af Mont Blanc består af en egen art
granit, s. k. protogingranit, sammansatt af fältspat,
glimmner och talk. I de yttre delarne finner man
deremot gneis och skiffer.
I motsats till alpsystemets midtparti, hufvud-alperna,
bestå de båda sidopartierna, norra och södra
kalk-alperna, hufvudsakligen af till trias-, jura-
och kritformationerna hörande kalkstenslager och andra
kalkrika bergarter, hvilka åter i sin ordning omslutas
af ännu yngre, nämligen af tertiärformationens
lager. Bland dessa sistnämnda äro följande de
anmärkningsvärdaste: nummulitkalken och en grå
skiffer, schweizarnes s. k. "Flysch", hvilka båda
äro aflagrade under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
