[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geogr. qv.-mil, af hvilka 411,626 komma på
Nord-Amerika, 323,998 på Syd-Amerika samt 14,805 på
Central-Amerika och Vestindien. Största längden
från norr till söder uppgår till omkr. 2,000
geogr. mil. Nord-Amerikas största bredd (oafsedt
Grönland) är vid pass 680 geogr. mil, mellan Kap
Canso (Nya Skotland) och Kap Lookout (Oregon);
Syd-Amerikas omkr. 700, mellan Kap S. Roque
(Brasilien) och Punta Parina (Peru). Fastlandets
nordligaste punkt, Road-bay, är belägen på 73°
54’ nordlig bredd; sydligaste ändpunkten - Kap
Froward på Magalhaens-sundets nordsida - på 53°
54’ sydlig bredd. Nord-Amerikas östligaste punkt
(oberäknadt Grönland och öarna) är Kap S. Louis på
Labradors östkust, 37° 30’ vester om Ferro; dess
vestligaste udde - Prinsens af Wales kap, vid det 13
mil breda Behrings sund - ligger på 150:de vestliga
längdgraden. Af Syd-Amerikas ändpunkter i öster och
vester, Kap Branco och Kap Aguja, som båda ligga på
ungefär 6° sydlig bredd, är den förre belägen
allenast 17° 8’, den senare 64° vester om Ferro.
Landets kustbildning är ytterst oregelbunden:
hufvuddragen äro två ofantliga halföar, förbundna
med hvarandra genom en långsträckt landtunga,
som slutligen afsmalnar ända till allenast 6 mils
bredd. Sinsemellan förete de båda hufvuddelarne
betydande yttre olikhet. Nord-Amerika är genom väldiga
hafsfjärdar mer splittradt till sin kustbyggnad än
någon af de öfrige verldsdelarne; Syd-Amerika åter
erbjuder i detta hänseende en slående likhet med
Afrikas yttre form. - Norra Ishafvet gör såväl hela
den breda sträckningen af Nord-Amerikas fastland
mot norr som de väldiga, hittills endast föga
genomforskade arktiska ögrupperna derofvan i regeln
otillgängliga. Gränsen för det södra polarhafvets
drifismassor går några få breddgrader söder om
Syd-Amerikas afsmalnande spets. Atlantiska hafvet
sköljer hela den östra, liksom Stilla oceanen hela
den vestra kusten; det förra förmedlar Amerikas
förbindelser med Europa och Afrika, den senare med
Asien och Australien. Kustlängden på den förstnämnda
sidan utgör vid pass 5,120 geogr. mil, på den senare
ungefär 3,530. Lägges dertill Norra Ishafvets kust -
antagligen omkr. 750 mil - erhålles en kustlängd
af öfver hufvud 1 mil på hvar 80:de qv.-mil af
ytan. Bland Norra ishafvets mångfaldiga vikar och
sund nämna vi i denna öfversigt endast Baffins
bay, som genom Davis sund förmedlar förbindelsen med
Atlantiska hafvet och derjämte skiljer Grönland från
det egentliga Amerika, samt den ofantliga Hudsons bay,
som i hela sin längd upptager nära 20 breddgrader
och i sin största bredd omkr. 15 längdgrader. Från
Atlantiska hafvet inskjuta S. Lorenzo-viken,
Fundy-bay och Chesapeake-viken samt, mellan Nord- och
Syd-Amerika, den betydande bukt, som i sin norra del
kallas Mejicanska viken, i sin södra del Karaibiska
hafvet och hvars midt upptages af de större och
mindre öar, hvilka med ett gemensamt namn kallas
Vestindien. På Syd-Amerikas östra kust äro, jämte
S. Mathias-bukten och S. Georgs-bukten i Patagonien,
de vikar, i hvilka Amazonfloden och La Platafloden
utmynna, de förnämsta inskärningarna. Bergmassornas läge
tätt utmed randen af Stilla hafvet förhindrar
i allmänhet hvarje betydligare kustutveckling
på den vestra kuststräckan. Den enda af de der
belägna vikarna, som här behöfver nämnas, är
viken vid Guayaquil. Central-Amerika kan uppvisa
Panama-viken, som från söder skjuter in vid näsets
smalaste ställe. På Nord-Amerikas vestra kust träffa
vi den breda Tehuantepec-bukten, den smala, djupt
inskärande Kalifornia-viken och Bristol-bay, norr om
halfön Aljaska.
Fysisk geografi och klimat. Det utmärkande draget i
Amerikas ytbildning är det storartade. Ingen del af
jorden har att uppvisa bergsträckor och floder af
så ofantlig längd, slätter, vikar, skogar och sjöar
af så väldig utsträckning. Fattad såsom ett helt,
erbjuder ock denna verldsdel en större omvexling i
klimat än någon annan. Från den norra kalla zonens
eviga isar och snö, hvilka der oinskränkt herska
eller åtminstone utöfva inflytande betydligt längre
söderut än inom den s. k. gamla verldens länder,
kan man genomlöpa klimatets alla skiftningar ända
ned till tropikernas glöd och derpå under fortsatt
färd mot söder följa den motsatta utvecklingsgången
ända till Eldslandet, der åter allt lif stelnar i
iskyla och snömassor. Och då dertill kommer, att
bergmassornas högsta toppar, hvilka sträcka sig
långt öfver snögränsen, äro belägna företrädesvis
mellan vändkretsarne, är det icke omöjligt att på
ganska kort tid genomvandra hela skalan af vexlande
klimat. Kölden kan dock öfver hufvud sägas vara det
förherskande draget i Amerikas klimat. Med undantag
allenast för den smala kustremsan åt vester, mellan
Chile i söder och Mejicos norra gräns i norr, är
Amerikas temperatur öfverallt lägre än vid motsvarande
breddgrader i den gamla verlden. Landsträckor,
hvilka vi på grund af deras geografiska läge skulle
kunna tilltro ett mildt och behagligt luftstreck, äro
utsatta för ovanligt långvariga och stränga vintrar.
I sjelfva verket är nära nog hela Nord-Amerika ofvanom
50:de breddgraden obeboeligt eller åtminstone
icke tillgängligt för odling. Ända ned till 45:te
breddgraden, norr om det stora sjösystemet i Kanada,
råder vinterkyla halfva året om, och frost förekommer
undantagsvis längs Atlantiska hafvet ända ned till
gränsen af Florida, jämnhögt med Marokko, Kairo och
Sues. Halifax, som ligger i jämnhöjd med Bordeaux,
har en årsmedeltemperatur af + 6.2° C., då Bordeaux
räknar nära 14° C. Detta köldens herravälde måste
tillskrifvas flere förenade orsaker: dels genomstrykes
hela fastlandet af väldiga bergskedjor, som här och
der utbreda sig i ofantliga högslätter, dels ligger
hela landet jämförelsevis öppet för de skarpa nordliga
och nordvestliga vindarne, som under vintern äro de
förherskande och sträcka sitt inflytande ända ned
till Veracruz och Havana. I Syd-Amerika åter är det
förnämligast landets ursprungliga vildhet, inflytandet
af de isiga hafsvindarne från söder och granskapet
af de snöhöljda fjällen, som vålla en i förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
