Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apokatastasis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Senare har någon uträknat, att 666 är bokstäfvernas
talvärde i Buonaparte, och man gjorde Napoleon
identisk med engeln Apollyon. Slutligen har man
velat låta talet beteckna tiden för det verldsliga
påfvedömets bestånd. - Den enda hållbara tydningen
är den, att talet betecknar Neron Kesar (kejsar
N.), hvilket, skrifvet med hebreiska bokstäfver,
ger bokstafsvärdet 666. Jfr Antikrist.
Apokatastasis, Grek., eg. åter-
l. tillbaka-försättning i sitt ursprungliga skick;
återställelse. Dogmen om de oomvändes bestraffande
medelst aldrig upphörande helvetesqval har allt
sedan kyrkans äldsta tider framkallat allvarliga
och i styrka växande gensägelser. Iklädda logikens
harnesk, väpnade med bibelordets svärd, hafva
tänkare och skriftuttolkare trädt inom skrankorna
till försvar för tron på "all tings återställelse"
(apokatastasis panton; jfr Apostl. Gern. 3: 21),
d. v. s. en alla ändliga väsenden omfattande slutlig
frälsning och salighet. Främst bland kämparna för
ifrågavarande tro möter oss en af kyrkohistoriens
store, Origenes. Tvänne äro de hufvudgrunder, på
hvilka han fotar sin apokatastasislära, först:
det med platonismen befryndade antagandet af en
menniskoandarnas förut-tillvaro i Gud; dernäst: den
hos honom gryende insigten, att straffet är till sitt
begrepp icke en hämd eller vedergällning af ondt med
ondt, utan allenast en rättelse. Verldsutvecklingens
mål är de genom en sjelfförvållad tuktan luttrade
andarnas återförening med deras gudomliga upphof. "Det
är min åsigt", säger Origenes, "att Guds godhet genom
Kristus skall leda alla skapade varelser till ett och
samma yttersta mål, efter det att äfven Hans fiender
blifvit kufvade och gjorda Honom underdåniga. Detta
af det skäl, att slutet och begynnelsen städse äro
hvarandra lika." Bland de tongifvande kyrkolärarna
blef emellertid detta mildare åskådningssätt aldrig
flertalets. Väl djerfdes en Hieronymus lemna insteg
åt hoppet om en förlossning ur af grundsdjupet,
åtminstone för de i det kristna dopbadet tvagne, och
ej ens en Augustinus ville fullständigt utestänga
tanken på svalkande mellanskof och en viss lindring
i de fördömdes ändlösa vånda. Antydningarna i
dylikt syfte vunno dock ingalunda gehör inom
"renlärighetens" tempelmurar. Dualismen, rotfäst
i medeltidens verldsbetraktelse, togs i arf af
protestantismens kyrka, som i Augsburgiska bekännelsen
uttalade förkastelsedomen öfver anabaptisternas
apokatastasistro och ännu i våra dagar står fast vid
förklaringen uti "Athanasii symbolum", att enhvar,
som i något lärostycke afviker från "den allmänneliga
kristliga tron", "varder utan tvifvel förtappad
evinnerligen". Men tiderna förändrades; spekulationen
och bibelforskningen satte murbräckan mot ortodoxiens
förskansningar, och med de efter hand uppspirande
nya tänkesätten rörande Gud och Hans förhållande till
menniskans verld utbredde sig nya åsigter i fråga om
"de yttersta tingen". Uppfattningen af straffet såsom
en rättelse, ett bättringsmedel - hvarigenom uteslutes
möjligheten af dess fortvaro "i evighet" - gjorde
sig gällande under rationalismens tidehvarf, och
Schleiermacher, vårt århundrades teologiske
reformator, sökte ådagalägga den eviga fördömelsens
otänkbarhet ur synpunkten af det inom menskligheten
rådande organiska och oförstörbara sammanhang,
i kraft af hvilket ostörd salighet för en
del af vårt slägte icke låter sig förlikas med
återstodens förtappelse. Efter Schleiermacher hafva
hans själsfränder inom teologien och den nyaste
religionsfilosofien fullföljt striden emot doktrinen
om "eviga straff" genom en bevisning, hvars vigtigaste
stödjepunkter - korteligen angifna - äro de följande.
1) Från Gud, den allgode, kan icke utgå något
annat än godt, ty verkan måste alltid vara af samma
beskaffenhet som hennes orsak och kan omöjligen vara
motsatsen af hvad orsaken är (mörkret kan ej vara
en verkan af det lysande, osaligheten ej af den
fullkomligt salige). Då vidare Guds egenskaper
blott uttrycka olika sidor, från hvilka hans i
sig sjelf odelbara väsende kan betraktas, och
de således icke kunna på något sätt hämma eller
upphäfva hvarandra, så är klart, att Gud aldrig kan
göra något, som är rätt eller rättvist, utan att
det tillika är godt och välgörande, hvaraf följer,
att hans emot synden riktade rättvisa straff måste
för syndaren blifva i hvarje hänseende ett godt,
alltså åvägabringa dennes förbättring och derigenom
hans frälsning. Läran om den eviga osaligheten
såsom ett Guds straff för synden innebär nu den
dubbla sjelfmotsägelsen, att ett ondt sättes såsom
härrörande, från sjelfva det fullständigt goda och
förnuftiga väsendet, och att samma onda föreställes
såsom frambragt genom Guds straffande verksamhet,
hvilken derigenom förvandlas från hvad hon är (en
rättelse af en förnuftsstridig vilja) till en blott
hämd, som derjämte, såsom varande "utan ände",
blir ändamålslös, alltså förnuftsvidrig.
2) Menniskan, som till sitt sanna väsende är en evig
idé hos Gud, är icke i stånd att genom fullständig och
orygglig sjelfförhärdelse rentaf lösslita sig från
sin gudomliga urgrund, enär sådant vore liktydigt
med ett förintande af hennes eget innersta jag,
personlighetens kärna. Det motsatta antagandet
beror på en bristfällig undersökning af de verkliga
gränserna för menniskans frihet eller förmåga af
sjelf bestämning.
3) Förhåller det sig så, att hvarje menniskoväsende
utgör en lem i den högsta organismen, Guds eviga
idérike, så är det lika omöjligt, att någon eller
några menniskor skulle kunna uppnå sitt lifs högsta
möjliga fulländning eller den eviga saligheten,
om någon eller några andra forblefve osaliga,
som det är omöjligt, att en eller flere lemmar
i menniskokroppen kunna vara fullkomligt kraftiga
och friska, om någon eller några bland de öfrige äro
tynande eller sjuka. "Om en lem lider, så lida
alla lemmarna" - denna apostoliska utsaga afslöjar
den grundlag, som gäller för det andliga kosmos i
dess helhet.
Framgår sålunda Öfvertygelsen om allas eviga
frälsning följdriktigt ur den vetenskapliga teismens
uppfattning af Guds och menniskans väsende samt af
verldssammanhanget i det hela,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
