Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assimilation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1223
Assimilation.
1224
Angående arten af alla de olika slags förlopp, som
ifrågakomma vid assimilationen, har vetenskapen ännu
ej kunnat lemna några synnerligt tillfredsställande
upplysningar; men i första hand känner man dojck med
visshet, att assimilationen företer högst väsentliga
skiljaktigheter hos djuren och växterna. Under
det att de senare måste af jämförelsevis enkla
oorganiska föreningar "bilda dermed alldeles
olikartade, ofta i hög grad sammansatta organiska
ämnen, äro deremot de ämnen, som af djuren skola
assimileras, i allmänhet redan från början mycket
sammansatta samt närbeslägtade med och föga skilda
från de ämnen, som bilda djurets massa och i hvilka
de sålunda skola omvandlas. Dessa, med organismens
egne beståndsdelar närbeslägtade ämnen, som af djuret
skola assimileras, äro hufvud sakligast ägghvita samt
det dermed beslägtade limmet och dess moder-ämnen, de
s. k. limbild ar na, vidare fett, kolhydrat, vatten,
s al t er och slutligen syre. Detta senare torde dock,
såsom varande ett element, ej gerna böra räknas bland
de ämnen, som skola assimileras; det synes fastmera
spela en vigtig, ännu -ej noga känd rol vid de öfriga
ämnenas assimilation. Vattnet och salterna kunna,
utan att undergå några väsentliga förändringar,
öfvergå i safterna och väfnaderna, liksom de ock
oförändrade kunna lemna organismen, och det egentliga
assimilationsarbetet inom djurorganismen måste sålunda
- i motsats till förhållandet hos växterna - gälla
de organiska näringsämnena. De kemiska processer,
genom hvilka dessa vid assimilationen ombildas till
kroppsbeståndsdelar eller, såsom man äfven sagt, till
lefvande djursubstans, äro emellertid knappt något
kända. Då de i tarmkanalen införda näringsämnena i
allmänhet der förarbetas så, att de sönderfalla i
enklare föreningar, af hvilka, sedan de upptagits
i blodet, väfnadsbeståndsdelarna skola återbildas,
så har man antagit, att den egentliga assimilationen
hos djuren skulle bestå i ett uppbyggande af mera
sammansatta ämnen af ett jämförelsevis enklare
material. I sjelfva verket har man ock i det röda
blodfärgämnets (hemoglobinets) bildning ett exempel
på sådana sammansättande (syntetiska) kemiska
processer vid assimilationen. Detta blodfärgämne
är nämligen mera sammansatt än de näringsämnen,
som uppsugas ur tarmkanalen, och då det vidare
aldrig osön-derdeladt kan öfvergå ur tarmkanalen i
blod-eller mjölksaft-kärlen, måste det hafva blifvit
vid assimilationen bildadt genom en syntes. I öfrigt
är vår kunskap om assimilationen ytterst ringa, och
detta kapitel torde väl ock vara ett bland de minst
utredda inom fysiologien. o. H.
I växtfysiologien förstås med assimilation den akt,
genom hvilken de af växterna upptagna oorganiska
födoämnena omsättas till organiska och genom
hvilken, sålunda de utifrån upptagna ämnena ombildas
till likhet med de ämnen, af hvilka den lefvande
växtorganismen består. Assimilationen hos växterna
motsvarar således med hänsyn till resultatet i det
närmaste matsmältningen hos djuren. Men då djuren i
sig upptaga och hufvudsakligen lefva af organiska äm-
nen, och dessa, till en del åtminstone, så beskattade,
att de för att kunna ingå i blodet behöfva "smältas"
(d. v. s. af matsmältningssafterna förvandlas från
fast till flytande tillstånd), så utgöres födan hos
växterna (om man frånser parasiterna och de nu så
mycket omskrifna "köttätande växterna") uteslutande
af oorganiska ämnen, hvilka aldrig upptagas i form
af fasta kroppar, utan alltid dels i flytande form,
dels i gasform. Den kropp af flytande1 form, som
växten upptager och använder såsom födoämne, är
vatten, uti hvilket finnes upplöst en ringa mängd af
ur jorden upptagna salter. Utaf de ämnen, som dessa
salter innehålla, äro qväfve, svafvel, fosfor, jern,
kalium, kalcium och magnesium af väsentlig betydelse
för växten. Vatten upptages i stor myckenhet genom
rötterna (och uteslutande genom dessa). Men långt
ifrån hela den upptagna vattenmassan användes af
växten till föda: tvärtom bortgår den allra störste
delen å nyo genom transpiration. Den gasformiga födan
utgöres af kolsyra, på hvilken tillgång finnes i
den växten omgifvande atmosferen. Kolsyran upptages
egentligen af de växtdelar, som innehålla klorofyll,
eller bladgrönt, således hufvudsakligen af örtbladen,
och detta ej genom de små Öppningarna på bladens
öfverhud, de s. k. klyf-öppningarna, utan genom
sjelfva ytterväggarna på ofverhuds-cellerna. Dessa
hafva nämligen just en sådan kemisk och fysikalisk
beskaffenhet, att den i hög grad gynnar ab-sorptionen
af kolsyra. Mängden af den sålunda upptagna kolsyran
är mycket betydlig. Man har t. ex. beräknat, att
växtligheten på ett fält af Va hekt. (l tnlds)
rymd under en tid af 200 dagar upptager 37,037
skalp, kolsyra, förutsatt att de kolsyre-upptagande
växtdelarnas yta är dubbelt så stor som fältets. -
Växtens gröne delar äro äfven de, som assimilera
de utifrån intagna födoämnena. Det för växterna
så egendomliga gröna färgämnet, klorofyllet, har
nämligen, så länge det är bundet vid den lefvande
protoplasman, förmåga att, under medverkan af ljus
och värme, af de båda oorganiska ämnena vatten och
kolsyra bereda ett organiskt ämne, som efter regeln
är stärkelse, men under stundom också socker eller en
fet olja. Ur detta organiska - så att säga - grundämne
uppstår sedermera vid och genom ämnesomsättningen hela
den mängd af organiska föreningar, som innehållas
i de lefvande växtkropparna, ja man kan säga, att
t. o. m. all organisk materia ursprungligen är ett
alster af växtens (och närmare bestämdt klorofyllets)
assimilerande förmåga, alldenstund djurorganismen - så
stor förmåga den än har att ombilda organiska ämnen -
dock icke kan af oorganiska ämnen nybilda organiska,
utan alltid måste upptaga dessa färdigbildade
utifrån. - Då klorofyllet af kolsyra och vatten
bereder stärkelse m. m., så åtgår dervid ej all den
i kolsyran och vattnet befintliga syrgasen,utan en
betydlig del af densamma frigöres och af-lemnas af
det assimilerande växtorganet åt luften. Det är på
detta sätt, som växterna rena luften - en rening,
som utföres uteslutande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
