Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bajoire - Bajonett - Bajus, Mikael - Bajza, Anton - Bakacs, Tomas - Bakarf - Bakchiaderna - Bakchylides, grekisk skald. Se Bacchylides - Bake, Jan - Bakel - Baker - Baker, Samuel White
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1459
Bajonett-Baker.
1460
i synnerhet med anledning af förmäl-ningar. Ordet
bajoire är en förvridning af baisoire (af baiser,
kyssa).
Bajone tt är ett vapen, som aldrig nyttjas ensamt,
utan alltid i förening med infanteriets eldhandvapen,
på hvilket det fästes för att göra det användbart till
strid på nära håll. Bajonetten, som består af klinga
(a), arm (b) och hylsa (c), är 5,4 decim. (16-19 tum)
lång och väger omkr. 4/10 kilogr. (l skalp). Klingan
är stukatforrnad, 3-eller 4-kantig. Armen är
vinkelrät mot klingari och så lång, att denna kommer
omkr. 4,5 centim. (1,5 tum) från pipan. Hylsan är så
inrättad, att hon kan omfatta pipan vid mynningen
och fastlåsa bajonetten kring en dertill afsedd
klack. Den vanlige bajonetten är rak och afsedd att
användas till stöt. Bajonetten kan äfven hafva en
sådan form, att han kan nyttjas till både hugg och
stöt och kallas då sabelbajonett. Då bajonetten
ej är fastsatt vid geväret, bäres han medelst
lifremmen i ett fodralafläder, bajonettbalja. -
Bajonetten uppfans 1640 och har sin benämning
efter första tillverkningsorten, staden Bayonne i
Frankrike. De först begagnade bajonetterna fästes
vid eldhandvapnet genom att inträdas i mynningen;
men som man ej kunde gifva eld, då bajo-cjMk,
netterna voro sålunda påsatta, undan-0 trängdes
de snart af sådana, som fästes på det sätt, som
är beskrifvet här ofvan. - I forna tiders krig,
då eldstriden ej ännu trängts så i förgrunden, som
sedermera skett, spelade bajonett-anfallet en långt
vigtigare rol än nu. Det är dock fortfarande att anse
såsom slutpunkten af en lyckligt utförd eldstrid,
w. G. B.
Bajus, Mikael (eg. Michael de Bay), en af den
katolska kyrkans mest betydande teologer i 16:de
årh., föddes i Hennegau 1513, blef 1551 professor
och 1578 universitetskansler i Löwen. Död 1589. Han
uppträdde såsom oppositionsman inom den katolska
kyrkan, och detta just i afseende på nämnda kyrkas
pelagi-anska riktning. Emot denna försvarade
han Augustini lära om synden och den gudomliga
nåden, hvilken han uppfattade på samma sätt som
protestanterna. Ett häftigt angrepp mot honom företogs
då af franciskanerna och jesuiterna, hvilka senare
också genomdrefvo, att både Pius Y och Gregorius
XIII fördömde Baji lära (bajanismen). Likväl blef
han kansler för universitetet och vågade i denne
egenskap brännmärka 34 af jesuiternas satser
såsom pe-lagianska och omoraliska. Baji åsigter
fort-lefde och växte genom den s. k. jansenismen ut
till ett formligt protestantisk-dogmatiskt system.
G. o. L.
Bajza, Anton, ungersk skald och skriftställare,
f. 1804, utöfvade i synnerhet som kritiker och
tidskriftsförfattare ett gagneligt inflytande på
den uppblomstrande ungerska literaturen. 1830-1837
redigerade han den af Kisfaludi grundade kalendern
"Aurora", öfversatte på magyariska en mängd värdefulla
historiska arbeten,
var en tid styresman för den ungerske nationalteatern
i Pest och öfvertog 1848 redaktionen af Kossuths
tidning "Kossuth’ Hirlapja". B. anfölls 1850 af en
sinnessjukdom och dog 1858.
BakaCS [bakatsch], Tomas, en ungersk prelat och
statsman i slutet af 15:de och början af 16:de årh.,
hvilken, ehuru född i mycket ringa vilkor, genom
slughet och djerfhet förstod att svinga sig upp till
statens och kyrkans högsta värdigheter. Han blef
efter hvart annat sekreterare hos Mattias Corvinus,
biskop af Er-lau, rikskansler hos Ladislav II,
ärkebiskop af Gran och Ungerns primas samt slutligen
kardinal. Likväl misslyckades hans försök att vid
Julius II:s död vinna påfve-tiaren. Han var den
egentlige anstiftaren af det förfärliga bondeuppror,
som hemsökte Ungern 1513-1514. B. dog 1521,
efterlemnande en ofantlig förmögenhet.
Bakarf, jur., det arffall, då arfvet tages af
den dödes föräldrar eller andre slägtingar i rätt
uppstigande linie. Jfr Arf.
Bakchiaderna, en mäktig herskareslägt i Korint,
hvilken enligt sägnen härstammade från herakliden
Aletes och var uppkallad efter Bak-chis, den fjerde
konungen efter Aletes. Ätten regerade till omkr. 750
f. Kr. och bildade sedan efter konungadömets
afskaffande en stark oli-garki. Genom stolthet
gjorde hon sig hatad hos det lägre folket och blef
med dettas tillhjelp omkr. 660 fördrifven från Korint
af Kypselos, som sjelf till mödernet var en bakchiad.
Bakchylides, grekisk skald. Se Bacchy-lides.
Bake, Jan, holländsk filolog, f. 1787 i Ley-den,
professor i grekisk och romersk literatur derstädes,
d. 1864. Jämte flere andra lärde män utgaf han
Bibliotheca critica nova (1825- 31). Hans Scholica
hypomnemata (1837-62) innehålla värdefulla filologiska
uppsatser.
Bakel, ett handelsfaktori i den franska kolonien
Senegal på Afrikas vestra kust, beläget i en sumpig,
af febrar hemsökt trakt på venstra stranden af floden
Senegal. Det är af stor vigt för handelsförbindelsen
med det inre Afrika.
Baker [beker], en af de högste topparna på
Kaskadbergen i det nordamerikanska territoriet
Washington, på gränsen till det britiska Columbia,
öfver 12,000 f. högt, med en ännu verksam vulkan,
som hade sitt senaste utbrott 1853.
Baker [beker], Samuel White, engelsk upptäcktsresande,
f. 1821, deltog 1848 med sin broder, öfverste Baker, i
upprättandet af en koloni på Ceylon. Efter återkomsten
till Europa var han anställd vid en jernvägsbyggnad
i Bulgarien i närheten af Donaus mynningar. 1861
begaf han sig på sin stora upptäcktsresa till Hvita
flodens (Bar-el-abiads) källor och anlände, efter
att hafva undersökt den Blå flodens (Bar-el-asraks)
bifloder till Kartum, hvilken stad han lemnade i
Dec. 1862. Sedan B. framträngt söderut längs Hvita
flodens strand, kom han i Febr. 1863 till Gondokoro,
hvarest han sammanträffade med de söderifrån kommande
Speke och Grant, hvilka upptäckt VictoriaNjansa, Hvita
flodens ene källsjö. Dessa meddelade B. infödingarnas
berättelser om en stor sjö vesterut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
