Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baker, Samuel White - Bakewell - Bakewell, Robert - Bakhals, anat. Se Hals - Bakhufvud - Bakhuizen, holländsk målare. Se Backhuijzen - Bakke - Bakke, Ole Svendsen - Bakkehuset - Bakladdning - Bakning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I anledning deraf anträdde han, åtföljd af sin
hustru, genast en upptäcktsresa till denne sjö,
Mvutan, Hvita flodens andre källsjö, hvilken han
efter många vedermödor nådde d. 14 Mars
1864 och hvilken han kallade Albert Njansa. I
Sept. 1869 öfvertog B. ledningen af en
egyptisk expedition till Central-Afrika för att utrota
slafhandeln samt lägga de längs Hvita flodens
stränder liggande landen, ända till källsjöarna,
under vice konungens af Egypten spira. I Juli
1870 kom B. med sin expedition till Kartum,
anlände sedermera (April 1871) efter åtskilliga
missöden till Gondokoro, i hvars närhet han
anlade den efter vicekonungen uppkallade staden
Ismailia. Derefter trängde han under kamp mot
slafjägarna, hvilkas handel han för tillfället
alldeles tillintetgjorde, allt längre söderut, ända
till Massindi, i landet Unjoro (2° n. br.), samt
återvände, efter fullbordadt värf, i April 1873.
B. adlades 1866 samt är medlem af Royal
society och Royal geographical society. Han har
utgifvit åtskilliga beskrifningar öfver sina resor,
bl. a. Eight years’ wanderings in Ceylon (1855),
The Albert Nyanza (1866), The Nile tributaries
of Abyssinia (1871), Ismailia, a narrative of the
expedition to Central Africa 1869, organised by
Ismaël, khedive of Egypt (2 vols. 1874, öfvers.
på svenska 1875 under titeln ”Ismailia”).
Bakewell [bēkoell], liten stad i det engelska
grefskapet Derby, bekant för sina förträffliga
marmorarbeten (särskildt i mosaik). 2,283 innev.
(1871). I närheten stenkolsgrufvor och
marmorbrott samt det berömda slottet Chatsworth,
der Maria Stuart hölls fången i 13 år. B. är
äfven en mycket besökt badort.
Bakewell [bēkoell], Robert, engelsk
landtbrukare och djurförädlare, f. 1726, d. 1795.
På sin egendom Dishley, i Leicestershire,
anställde han under en längre följd af år
lyckliga försök till förädling af husdjur.
Bakhals, anat. Se Hals.
Bakhufvud (Lat. occiput), anat., kallas den
mellan hjessan och halsen (nacken) belägne
delen af hufvudet, hvilken åt sidorna sträcker
sig fram till granskapet af yttre örats bakre
kant; räknas äfven som del af nacken. Dess
benstomme utgöres hufvudsakligen af
nackbenets hvälfde del, men dessutom äfven af
delar af hjess- och tinningbenen jämte derutanpå
liggande tunna muskler och senor samt
hufvudskålshinna (galea) och svål. I denne del af
hufvudskålen finnas de bakre spetsarna af stora
hjernan äfvensom den lilla hjernan (cerebellum).
Till den senare förlägger frenologien
könsdriften, dock utan skäl, och ser i bakhufvudets
olika storlek ett tecken på organets olika
utveckling. Bakhufvudets form är visserligen
individuelt olika; men A. Retzii undersökningar
visa, att denne form, i stort sedd,
karakteriserar olika folkraser. Bakhufvudet bildar
nämligen ett mer eller mindre starkt kullrigt utsprång
hos de långhöfdade (dolikocefala) och är mera
platt hos de korthöfdade (brakycefala)
folkraserna. — Till följd af halsens smalhet hos
små barn, hvilken är beroende på halsmusklernas
ringa utveckling, är bakhufvudet hos dem starkt
utskjutande, liksom, af detta och andra skäl, hela
hufvudet är relativt stort; och gifver detta icke
sällan anledning till obefogad fruktan för
närvaro af vatten i hufvudet. Jfr Frenologi,
Hufvudskål, Nacke.
Bakhuizen [-höjsen], holländsk målare. Se
Backhuijzen.
Bakke är ett i Norge mycket vanligt
ortnamn. Utanför Trondhjem finnes ett Bakke.,
som har gifvit en hel förstad namn af
Baklandet. På denne gård (öster om Nidelfven)
låg under medeltiden ett nunnekloster, om
hvilket man emellertid känner högst litet. Det
ödelades vid svenskarnas infall i Trondalagen 1564
och var sedan en kunglig förläning, tills det
1660 såldes.
Bakke, Ole Svendsen, klockare i Id socken
i Norge, förvärfvade sig historisk namnkunnighet
för sitt raska uppträdande under Fredrikshalds
belägring 1716, då han grep till vapen och
deltog i striden vid Enningdals bro, hvilken
utföll fördelaktigt för norrmännen. B. fann sjelf
döden i denne kamp. Hans minne upplifvades
af den danske diktaren Jörgen Friis och af Ove
Malling i dennes ”Store og gode handlinger af
danske, norske og holstenere”.
Bakkehuset, gård i närheten af
Fredriksbergs slott vid Köpenhamn, beboddes i mer än
30 år (1798—1830) af literatören K. L.
Rahbek och hans snillrika hustru, Karen Margrete
(Kamma; född Heger), hvilka der i
anspråkslösa aftonkretsar församlade allt hvad Danmark
egde mest lysande i den literära verlden. En
liten, af vänner upprest stod bevarar minnet af
detta ställes literaturhistoriska betydelse. — Tätt
invid Bakkehuset inrättades 1855 en
idiotanstalt, ombyggd och utvidgad 1860.
Bakladdning. De första eldvapnen voro öppna
i båda ändarna, hvarför projektil och krut kunde
bakifrån direkte införas i kammaren. Som tidens
teknik dock ej var tillfyllestgörande för att
åstadkomma tätning, d. v. s. krutgasens
fullkomliga inneslutning, infördes redan på
1400-talet fast botten på såväl eldhandvapnen som
de tunga eldvapnen. Krut och projektil måste
derför med laddstakar införas framifrån genom
hela loppet ned i kammaren. Dessa eldvapen
kallades derför framladdande. Sådana voro alla
eldvapen ända till vår tid, då tekniken gjort så
stora framsteg, att den gamle tanken att
bakifrån införa ammunitionenå nyo kunde upptagas,
hvilket äfven skedde med sådan framgång, att
inom ett par årtionden nästan alla eldvapen
inrättades för bakladdning. Jfr Gevär, Kanon,
Mörsare.
Bakning, den process, hvarigenom mjöl och
vatten hopknådas till deg och förvandlas till
bröd, har varit känd sedan äldsta tider.
Troligen försiggick till en början all brödbakning
utan tillsats af jäst, såsom ännu sker hos
inderna och i de afrikanske karavanerna. Det
dröjde dock sannolikt ej länge, förrän man
uppfann konsten att göra brödet färskt och
lättsmält genom jäsning, d. v. s. genom att låta
degmassan genomträngas af kolsyregas. Redan
på Moses’ tid åto judarna vanligen surt (d. v. s.
jäst) bröd. Lägges dertill, att de bakugnar, som
man påträffat i egyptiska och andra gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
