Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernstorff, Andreas Peter - Bernstorff, Kristian Günther - Bernstorff, Albrekt - Berntsen, Arent - Bernward
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Bernstorff, Andreas Peter, dansk
statsman, d. förres brorson, f. 1735 i Hannover,
inträdde 1759 i dansk tjenst, afskedades 1770
jämte sin farbror, men återkallades genast efter
Struensees fall (1772) af Guldbergska ministèren
och inträdde i densamma som utrikesminister.
1773 bragte han till slut traktaten med
Ryssland om Holstein. Under det nord-amerikanska
frihetskriget föreslog B. redan 1778 kejsarinnan
Katarina ett förbund till skydd för de neutrala
makternas sjöfart och handel, hvilket han dock
ej önskade gifva en mot England fientlig
riktning. När Katarina sedermera upptog tanken
som sin egen, men med ett mot England
fientligt syfte, undandrog B. visserligen icke sin
medverkan vid neutralitetsfördragets afslutande
(1780), men blidkade dessförinnan England
genom en särskild dansk-engelsk
skeppsfartstraktat. Uppretad deröfver, begärde och genomdref
Katarina 1781 B:s afskedande ur dansk tjenst.
Tre år derefter, när kronprinsen Fredrik öfvertog
styrelsen i sin svagsinte faders namn,
återkallades B. och var sedan under de följande 13
åren, intill sin död, själen i Danmarks regering,
i dess både inre och yttre styrelse. Han kunde
visserligen icke bryta de band, som knöto den
danska politiken vid den ryska och som
invecklade Danmark i krig med Sverige 1788, men
det var med motvilja han mötte det ryska
öfvermodet, och kriget med Sverige fördes lamt
och afslöts så snart som möjligt, emedan B.
ansåg utvidgandet af Rysslands makt på
Sveriges bekostnad vara ytterst vådligt för sjelfva
Danmark. När under revolutionskrigen
Englands öfvermod å nyo tvang de neutrala
makterna att kraftigt värna om sin handel, räckte
B. med glädje handen åt det förbund med
Sverige, som nu i två år (1795–96) höll de
nordiska rikenas flottor samman till gemensamt
uppträdande. Till hans inrikespolitik hörde, att
han till trots för allt motstånd både in- och utifrån
upprätthöll den danska tryckfriheten och att
han som reformvän trofast bistod
bonde-emancipationens vänner gent emot godsegarna. Till
sin karakter var B. ädel och rättänkande, och
han åtnjöt en folkgunst som få. När han dog, d.
21 Juni 1797, var sorgen allmän. "Den grep",
säger en nyare dansk häfdatecknare, "hela
nationen, från och med kronprinsen, hvilken följde
med i liktåget (enligt sina egna ord "som ett
af B:s barn"), ned till de simplaste och
fattigaste, och man hängaf sig på olika sätt åt den
vemodiga tillfredsställelsen att minnas hvilken
förunderligt ren och djup personlighet han hade
varit – han, med sin starka gudsfruktan midt
i den krassa rationalismens tid, med sitt milda
och vänliga väsende, med de stora andliga
intressena i de mest olika riktningar och med
det frisinnade, humana tänkesättet". C. R.
3. Bernstorff, Kristian Günther, den
förres andre son, dansk statsman, f. 1769 i
Köpenhamn, blef vid 22 års ålder danskt
sändebud i Berlin och flyttade tre år senare i
samme egenskap till Stockholm. Derifrån
återkallades han dock snart för att under sin
faders sjukdom leda Danmarks utrikespolitik, och
efter faderns död (1797) blef han vid 28 års
ålder utrikesminister. Utrustad med goda
egenskaper, hade han både genom sitt personliga
förhållande till fadern och som sändebud i
Berlin och Stockholm haft rikt tillfälle att sätta
sig in i Danmarks politiska system; men han
saknade faderns store statsmanna-egenskaper och
var icke vuxen tidens invecklade politik. Till
följd af kejsar Pauls hotelser utfärdades d.
27 Sept. 1799 en författning, genom hvilken
tryckfriheten för lång tid blef klafbunden i
Danmark, och under inflytande från samma håll
ingick detta land i den nya väpnade
neutraliteten, hvars närmaste följd blef det blodiga
sjöslaget på Köpenhamns redd d. 2 April 1801.
Under de följande åren drefs Danmark allt mera
att taga ett bestämdt parti i den stora striden
mellan Napoleon och de gamla furstehusen.
Man hade redan bestämt sig för en anslutning
till England, men dröjde med att öppet
förklara sig, och följden blef Englands djupa
misstro mot den danska regeringen, hvilket ledde
till det skamliga öfverfallet 1807 och
Köpenhamns bombardement. B. förmådde sedermera
hvarken som utrikesminister (till 1810) eller
som danskt sändebud i Wien och Berlin att
afvärja de olyckor, som drabbade hans fosterland.
1818 inträdde han i preussisk tjenst som
utrikesminister och blef en af reaktionens
förkämpar i Tyskland. Han tog afsked 1831 och
dog 1835. C. R.
4. Bernstorff, Albrekt, den förres brorson,
preussisk statsman, f. 1809 i Mecklenburg,
anställdes 1830 i preussisk tjenst som attaché,
blef 1845 sändebud i München och var 1848–51
anställd i Wien i samme egenskap. Återkallad
derifrån, deltog han en tid i den preussiske
landtdagen såsom representant för Berlin, blef
1852 sändebud i Neapel och 1854 i London.
1861 hemkallades han som utrikesminister, men
återvände redan 1862 som preussiskt sändebud
till London. Der deltog han 1864 som
Preussens ombud vid konferensen rörande
dansk-tyska frågan, och der dog han 1874.
Berntsen, Arent (efter sin födelseort äfven
kallad Bergen), norsk (dansk) författare, föddes
1610, blef 1647 "byskriver" och sedermera
rådman i Köpenhamn. Död 1680. År 1656
utgaf han Danmarckis oc Norgis fructbar
herlighed, i hvilket arbete han sökte åstadkomma
en geografisk-statistisk beskrifning öfver Danmark
och Norge, hvarjämte han gjorde en
framställning af åkerbrukslagstiftningen m. m. i dessa
land. Med sitt blandade innehåll är boken ännu
delvis af nytta för häfdaforskaren. Y. N.
Bernward, tysk biskop och konstnär, f. omkr.
960, d. 1022, härstammade från en adlig
sachsisk slägt. Lika förfaren i statsangelägenheter
som i vetenskap och konst, blef han den unge
kejsar Otto III:s uppfostrare och lärare. 993–1022
var han biskop i Hildesheim och inlade
som sådan stora förtjenster om sitt stifts
förvaltning, hvarjämte han sörjde för dess yttre
säkerhet genom Hildesheims befästande. Han
främjade klosterskolornas uppblomstring och
grundlade sjelf i Hildesheim det storartade
Mikaelis-klostret, som länge var ett säte för
fromhet och vetenskapligt arbete. Äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
