Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bessemer, Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bessemer, Henry, engelsk mekaniker och
jernverksegare, är inom jernets metallurgi känd
som uppfinnare af bessemer-metoden, eller
det färskningssätt, hvarigenom tackjern i
flytande form hastigt förvandlas till smidig
stål- eller jern-metall endast medelst inverkan af
sammanpressad luft, s. k. bläster. Redan 1815 hade
David Mushet i England tagit patent på ett
sätt att medelst komprimerad luft färska det
smälta tackjernet, t. o. m. innan det tappades
ur sjelfva masugnsstället, och derigenom
erhållit ett smidbart, ehuru hårdt stål. Dennes son,
Robert Mushet, sökte d. 22 Sept. 1856 i
England patent på den förut bland
gjutstål-smältare väl kända uppfinningen att genom tillsats
af manganhaltigt tackjern (spegeljern) eller
andra manganföreningar borttaga rödskörhet hos
gjutstål, som erhållits antingen i deglar eller
ock genom nyssnämnda färskningssätt; dock
löstes icke detta patent af Mushet. Den 17
Okt. 1855 (således nära ett år förut) hade
emellertid B. fått sitt första patent i
England på färskning af tackjern medelst bläster,
som infördes bland det i degel smälta
tackjernet, och d. 7 Dec. s. å. tog han ett nytt
patent, som angaf, att det smälta eller flytande
tackjernet togs i en sferisk eller ägg-formad
stjelpugn, från hvars botten komprimerad luft
eller ånga skulle inpressas eller drifvas genom
metallen. Denna idé i förening med
anordningen att genom ugnens stjelpning låta den
flytande metallen rinna ut genom samma
öppning, i hvilken tackjernet hälles in, är nästan
densamma som den numera allmänt tillämpade;
förslaget att använda ånga, är likväl alldeles
oanvändbart. Sistnämnda patent förstärktes
genom ett annat af d. 12 Febr. 1856, hvari
uttryckligen säges, att färskningen skall ske "utan
bränsle", hvarmed menas: utan annat bränsle,
än som behöfves för tackjernets smältning samt
för ugnens tillvärmning. Som bränsle räknar man
dervid icke åtskilliga i tackjernet befintliga
ämnen (kol, kisel, mangan o. s. v.); hvilka
verkligen förbrännas och derigenom på den korta
tiden af några minuter höja temperaturen, så att
äfven mjukt jern bibehåller sig fullkomligt
flytande. Sedermera har B. tagit patent på många
andra förbättringar i ugnens form (hvilken nu
är nästan päronformig) och i maskineriet till
densamma. Tankegången i hans
patentbeskrifningar röjer mera en mekaniker än en
metallurg, hvarpå förslaget om ångan är ett bevis.
B. associerade sig 1856 med Longsdon och
byggde ett experimentverk invid Sheffield. Mot
slutet af samma år var dr John Percy
närvarande vid en blåsning, som skedde i Baxter
house i London, der B. då vistades, och säger
derom, att han aldrig öfvervarit en mer
förvånande och gripande metallurgisk process.
"Sedan blästern blifvit påsläppt", fortfar han, "gick
allt lugnt några minuter, hvarpå plötsligen
kommo vulkaniska utbrott af lågor och gnistor jämte
häftigt utkastande af rödhet slagg; men efter
några få minuter blef allt åter lugnt, och det
flytande, smidbara jernet tappades ut". Dr Percy
tviflade likväl på att detta flytande jern verkligen
var smidbart – man hade då icke någon aning
om en sådan produkt – och styrktes i detta
tvifvel af den omständigheten, att han vid
undersökning fann det innehålla mer än en
procent fosfor, hvilket ämne bidrager att göra
jern lättsmält och, inblandadt i så stor mängd,
gör det nästan odugligt; men han blef
likväl snart öfvertygad om att B:s metod bringar
temperaturen till en sådan höjd, att smidbart
jern flyter som vatten. Enligt denne metod
införes nämligen blästern i stor mängd genom
många små öppningar på ugnens botten, och
syret deri förbränner kol, kisel m. fl. ämnen i
tackjernet. Derigenom – och således icke genom
upphettning utifrån, såsom t. ex. i flamugnar –
stegras temperaturen inuti sjelfva jernmassan.
Denna lifliga förbränning sker tillika på den korta
tiden af 10–30 min. för tackjernsmassor om 4
tons och deröfver, hvarför bortledningen af
värme genom ugnens väggar icke hinner blifva
betydande. Äfven en mindre del af sjelfva
jernet förbrännes till jernoxidul, hvilken å sin sida
kraftigt verkar på metallens kol, liksom i
andra färskningsprocesser. De vulkanlika
utbrotten äro en följd deraf att kolet, genom
inverkan af jernoxidulen (hvilken då samtidigt
återgår till jern), i större mängd plötsligt öfvergår
till gasform (koloxid) inuti massan.
Emellertid gingo icke alla B:s blåsningar lika
väl, som när dr Percy var närvarande, och
produkten blef långt ifrån sådan, att det nyanlagda
verket derpå förtjenade så mycket, att
utgifterna dermed betäcktes. Förlagsmännen
började förlora tålamodet, och metoden var på väg
att antingen öfvergifvas eller endast användas
som hjelp till beredning af material för
degelstål. Då man i närvarande stund vet, att
bessemer-metall, som innehåller 0,15 procent
fosfor, är föga användbar, om dess kolhalt går till
0,3 och deröfver, emedan dess sprödhet så
betydligt ökas med fosforhalten, så inses lätt,
huru dålig i detta afseende produkten skulle
blifva af det engelska i allmänhet mera
fosforhaltiga tackjernet. Men ej häller med svenskt
fosforfattigt tackjern, som behandlades under
denna försökstid, lyckades man nöjaktigt. I
detta sakernas läge kom hjelp från Sverige.
Konsul C. F. Göransson (Gefle) hade
redan i förra hälften af November 1857 vid
Edskens masugn börjat försök med
bessemermetoden. I början af 1858 fick han i dessa
försök understöd af Jernkontoret, och sedan
ugnen fått en förändrad form, enligt B:s
ritning – hvilken form sedermera allmänt
kallades "svensk" –, kom man s. å. till sådana
resultat, att bessemer-metodens användbarhet i
Sverige bevisades vara fördelaktig äfven i
ekonomiskt hänseende, och det var då, som
Göransson kom B. till hjelp i England med göt
af svensk tillverkning och bevisade, att
produkten var god och användbar. Från den stunden
var B. i stånd att utveckla sin metod, hvilken
sedan dess utbredt sig äfven i andra land, så
att 1873 det jern, som tillverkades efter denne
metod, uppgick till i allt omkr. en mill. tons.
Den "svenske" ugnen, hvilken närmast liknar
en låg, cylindrisk kupolugn, bibehålles ännu på
några få ställen, men är i allmänhet utbytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
