Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, Kristoffer Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanningen samt genomträngd af ett aldrig slappadt
intresse för allt i bästa mening menskligt. Den
omständigheten att han var mer benägen för
det muntliga än för det skriftliga
framställningssättet var visserligen mindre fördelaktig för
hans läras spridning, men gaf honom så mycket
större anledning att träda i närmare förhållande
till sina lärjungar. Också blef hans inflytande
på dem både djupt och omfattande. I sin
polemik mot olika tänkande kunde han väl
stundom vara skarp och hänsynslös – han var t.
ex. icke sparsam på beskyllningar för
okunnighet och tanklöshet –, men, sjelf genomträngd
af kärlek till det ideella och upphöjda, sökte
han ej dåliga bevekelsegrunder bakom andras
handlingar. Också flyttades striden af honom
aldrig till de enskilda motivens område. E.
ansåg, att menniskans viljeriktning och
moralisk-religiösa karakter är det enda, som bestämmer
hennes menniskovärde, och hans ofta skarpt
ironiska anmärkningar uteslöto derför ej den
största personliga välvilja för motståndarna.
Enligt B. är filosofien i sin sanning det till
form, innehåll och omfattning fullkomliga
förnimmandet eller vetandet och följaktligen
identisk med Guds eget allvetande. Filosofien i och
för menniskan deremot är menniskans
förnimmande, så vidt det är identiskt med eller ett
deltagande i detta Guds allvetande, d. ä. hennes fullt
klara och tydliga (till formen fullkomliga)
förnimmande af den (till innehållet) sanna
(absoluta) verkligheten. Den första uppgiften för en
sådan vetenskap måste blifva att angifva denna
verklighets allmännaste begrepp. Af det sätt,
på hvilket B. löste denna uppgift, beror
karakteren af hans filosofi. Sjelf betecknar han denna
senare såsom det konseqventa genomförandet af
den rationella idealismens princip, d. v. s.
principen för den verldsåsigt, enligt hvilken den
sanna och ursprungliga verkligheten är fri från
alla de inskränkningar, som vidlåda det i
rummet och tiden varande (nämligen begränsning
och delbarhet, förgängelse och vexling), såsom
sådan andlig och evig samt, i och genom sitt
eget osinliga innehåll och ej genom vexlande och
ofullkomliga bestämningar, fullständigt bestämd
eller fullt verklig. Denna sin verldsåsigts
grundtanke har B. gemensam med Plato. Men
sistnämnde tänkare, som stod på hednisk grundval,
stannade vid idéerna, eller menniskans
fullkomliga förnimmelser, såsom det yttersta och
absoluta och fick ej blicken öppen för det väsende,
hos hvilket de äro förnimmelser; B. deremot
visade, att all andlig verklighet nödvändigt
hänvisar på sjelfmedvetandet såsom sin princip, och
han framhåller, att den sanna verkligheten är
personlig och filosofien följaktligen vetenskapen
om personliga väsenden såsom sådana, emedan
endast i abstraktionen någonting finnes, som är
blott och bart sjelfmedvetande, under det allt
verkligt är individuell eller fullt bestämdt
sjelfmedvetande (medvetande om något), eller m. a. o.
förnimmande väsende eller person. Med en
opersonlig verklighet kan filosofien sysselsätta
sig endast så vida denna verklighet tänkes
såsom en bestämning (förnimmelse) hos ett
personligt väsende och får sin förklaring ur detta.
Med afseende på de olika sätt, på hvilka
dessa väsenden tänkas vara till för menniskan
och bestämma hennes verksamhet, indelar B.
filosofien i teoretisk filosofi, vetenskapen
om dessa väsenden, tänkta såsom bestämmande
menniskans teoretiska förmåga, d. v. s. tänkta
såsom det i alla afseenden sant och
ursprungligt varande, och praktisk filosofi,
vetenskapen om dessa väsenden, tänkta såsom
bestämmande menniskans praktiska förmåga (vilja),
d. v. s. tänkta såsom det, hvilket ovilkorligen
och under alla omständigheter bör vara. Efter
de olika slagen af personliga väsenden, som
äro oss bekanta, indelas vidare den teoretiska
filosofien i spekulativ teologi, spekulativ
etnologi och spekulativ antropologi, den
praktiska i religionsfilosofi, filosofisk
rättslära och etik (filosofisk sedelära), hvilka
motsvara indelningslederna inom den teoretiska
filosofien.
I den spekulativa teologien,
vetenskapen om den absoluta personen eller Gud,
motiverar B. systemets princip något närmare.
Der framhålles först och främst, att den
sjelfständiga verkligheten med nödvändighet måste
vara andlig och såsom sådan ett sjelfständigt
medvetande eller sjelfmedvetande. Endast detta
är nämligen enkelt. Och då det sammansatta
förutsätter det enkla, måste sjelfmedvetandet
anses såsom den yttersta principen för all
verklighet. Detta sjelfmedvetande, hvilket B. visar
vara identiskt med lifvet, får således ej fattas
såsom fäst vid ett substrat eller en substans,
utan är fastmer just det första och
ursprungliga i allt. B. redogör vidare för de
bestämningar, genom hvilka det individuella
sjelfmedvetandet eller personen konstitueras. I motsats
mot den hegelska verldsåsigten – enligt
hvilken ett ursprungligen abstrakt (innehållstomt)
medvetande genom den sinliga verlden (naturen
och menniskolifvet i alla dess former) medelst
en aktualisationsprocess utvecklas till fullt
medveten och bestämd (konkret) ande – framhåller
B., att den absoluta personen måste tänkas vara
ursprungligen och af evighet fullt bestämd (ega
sina förnimmelser för sig fullt närvarande) och
således ej för denna sin fullständiga
bestämdhet behöfva en ofullkomlig verld; och långt
ifrån att något uteslutningsförhållande eller
någon motsättning kan tänkas ega rum mellan
Guds förnimmelser (idéer), råder fastmer mellan
dem såsom sådana den fullständigaste
samstämmighet, så att man ej kan tänka vare sig Gud
eller någon af dem fullständigt utan att äfven
tänka de öfriga fullständigt. B. har dermed visat,
att den absoluta verkligheten är ett fullständigt
system, en andlig organism i strängaste
bemärkelse. Då nu inom hvarje organism
organen måste (relative) ega det helas karakter, så
följer deraf, att Guds idéer äro, äfven de,
personliga eller förnimmande väsenden. I och för
Gud, såsom hans organ, äro visserligen dessa
väsenden absolut fullkomliga; men i och för
sig sjelfva, såsom förnimmande väsenden, äro de
behäftade med en viss inskränkning eller
ofullkomlighet, just emedan de hafva sitt sanna lif
och sjelfmedvetande ej i sig sjelfva, utan i Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
