Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, Kristoffer Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För dem framträder derför den sanna
verkligheten, Guds egen verld, utan hvilken intet finnes,
under en lägre form, såsom en för hvart och ett
af dem egendomlig fenomenverld. Tänkt med
afseende på dessa väsenden, är Gud å ena sidan
något mer än de alla tillsammans eller någon
viss för dem alla gemensam sida eller egenskap:
han är ett sjelfständigt och fullt konkret väsende;
men å andra sidan är han dock – till följd
af det fullkomligt organiska sammanhang, som
råder inom den absoluta verlden – utan
minsta hinder för deras eget sjelfständiga lif, i
dem helt och hållet närvarande. Dermed är
motsägelsen löst mellan det ändliga och det
oändliga. Det oändliga är, med fullt
bibehållande af sin oändlighet (således ej genom
något sitt "anderssein" e. d.) närvarande i det
ändliga. Gud är på en gång en transcendent och
en immanent grund till den ändliga verlden,
och så vidt i denna verld, såsom ofullkomlig,
en utveckling förefinnes, är han denna
utvecklings grund, lag och ändamål, den ändliga
verldens skapare och upprätthållare, dess försyn
och saliggörare. I sammanhang dermed
utvecklar B. en teodicé, i hvilken läres, att all
ofullkomlighet och allt ondt uteslutande bero på de
ändliga väsendena, under det Gud såsom det
fullkomliga väsendet icke kan vara grund till
annat än dessa väsendens eviga lif och salighet.
Den spekulativa etnologien,
vetenskapen om de organiska enheterna inom
menskligheten – nationen, folkstammen, rasen, slägtet –
hvilka B. anser hafva sin grund i ändliga
förnuftsväsenden af annat slag än vi, är ej af honom
utförd och bearbetad.
I den spekulativa antropologien läres,
att menniskan är till sitt sanna väsende person
och såsom sådan en evig idé i Gud. Detta det
gudomliga (förnuftiga) hos menniskan får,
enligt B., ej fattas såsom något abstrakt och
för alla gemensamt, utan så, att menniskan är,
liksom Gud, ett förnuftigt individuum och
således individuelt odödlig, enär det förnuftiga
såsom sådant är fritt från vexling och
förgängelse. Det förnuftiga lifvet hos menniskan röjer
sig teoretiskt i hennes medvetande om en
öfversinlig verld, praktiskt närmast i det
oafvisliga pligtbudets obestridliga faktum. Genom
dessa bestämningar, hvilka ej kunna förklaras
ur det sinliga, är menniskan höjd öfver
naturen, d. ä. den sinliga (för sinnena gifna)
verkligheten. Men å andra sidan vet hon sig
tillhöra denna. Naturen är nämligen ingenting
annat än sammanfattningen af alla menniskans
ofullkomliga förnimmelser (den för henne
egendomliga fenomenverlden). Denna är visserligen
i den bemärkelsen tillfällig, att hon ej är i och
genom sig sjelf nödvändig; men å andra sidan
är hon dock relativt nödvändig såsom den form,
under hvilken menniskan i detta lifvet, på grund
af sitt egendomliga väsende, måste uppfatta den
förnuftiga verlden. Naturen är väl ett fenomen,
men ett phaenomenon bene fundatum. Deraf
den regelmässighet och lagbundenhet, som röjer
sig i naturen. Sin allmännaste karakter eger
denna natur deri, att hon är till i tiden och
rummet. Såsom tillhörande en verklighet i tiden
är menniskan verksam. Med sin verksamhet
kan hon åsyfta att vinna antingen en högre grad
af klarhet och sjelfmedvetenhet eller en högre
grad af sjelfständighet och samstämmighet. I
förra fallet är hon teoretiskt, i det senare
praktiskt verksam. Den senare arten af
verksamhet måste till sin art och riktning bestämmas
af en syftemålsförnimmelse (ett motiv), d. ä.
ett innehållsmoment hos menniskan, med
afseende på hvilket hon bestämmer och ordnar det
öfriga innehållet. När menniskan uppnått ett
visst utvecklingsstadium, fortgår denna
verksamhet med frihet, d. v. s. menniskan eger
förmåga af val vid bestämmandet af
verksamhetens riktning. Så tendera de sins emellan
stridiga sinliga begären att, hvart och ett på sitt
sätt, bestämma menniskans viljelif. Den
djupaste motsatsen förefinnes dock mellan de båda
hufvudarterna af innehåll hos menniskan: det
förnuftiga och det sinliga.
I den praktiska filosofien visas först och främst,
att menniskans högsta goda består i "Guds
rikes tillkomst på jorden", d. v. s. deri, att i och
genom hennes fria vilja den förnuftiga verlden
förverkligas i det timliga lifvets alla
förhållanden. Närmast har visserligen hvarje menniska
att förverkliga sitt eget förnuft, men då detta
lefver sitt sanna lif i och genom andra
förnuftiga väsenden och ytterst genom Gud, måste
äfven dessa väsenden bringas till aktualitet i
menniskans verld. Menniskan står i detta lifvet
i förhållande dels till den sinliga verlden, dels
till andra personer, och förhållandet till de
senare är dels yttre, dels inre. B. visar, att till
grund för menniskans forpligtelse med afseende
på hvart och ett af dessa förhållanden ligger
ett särskildt slag af förnuftsväsenden, och med
afseende derpå indelar han den praktiska
filosofien i religionsfilosofi, rättslära och etik.
B:s etik är nära befryndad med den
kantiska. Både B. och Kant anse, att en handlings
sedliga värde eller ovärde uteslutande beror på
motivet till densamma och att det enda
tillfredsställande motivet är aktningen för den
förpligtades osinliga väsende, hvilket i sin
egenskap af ovilkorligen fordrande uppenbarar sig
i samvetet. Men för B., som i sin teoretiska
filosofi uppvisat, att detta väsende är allt
igenom personligt och har sitt sanna lif i Gud
samt är organiskt bestämdt af honom och af
alla andra personliga väsenden, blir det tillika
möjligt att, i motsats mot Kant, fota
sedligheten på religiös grund och bestämdare göra
gällande, att det sedliga lifvet är ett personligt lif
i personliga förhållanden till andra väsenden.
Derigenom öfvervinnes kantianismens ensidiga
fasthållande vid det abstrakta pligtmedvetandet,
och sedligheten får en afgjordt konkret
karakter samt bestämmer hvarje yttring af
menniskans medvetna och fria verksamhet. Då
således, säger B., menniskan har ett verkligt
innehåll att aktualisera genom sin sedliga
verksamhet och då den sinliga verlden, såsom i sin
grund personlig, kan bringas i
öfverensstämmelse med förnuftet, fordrar vidare sedligheten
ej sinlighetens utrotande eller upphäfvande, utan
hennes omdaning till organ och medel för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
